En dag i Stockholm

Nästa morgon var det mulet och duggregn. Efter en hotellfrukost vandrade jag längs vattnet bort till Djurgården och till Nordiska museet. 

 Där tittade jag på deras utställning Nordbor. 
Här är en svartkonst-bok med jaktmagi från 1600-talet.

 

Här har vi en "hund" i ett vargskydd från 1826. 

 Sen tog jag bussen längst ut på Djurgården till Thielska galleriet.

Thielska galleriet, då Villa Eolskulle, byggdes runt 1905 när Ernst Thiels konstsamling blev för stor för 9-rumsvåningen på Strandvägen.
Han ville ha ett hem dekorerat med tavlor på alla väggarna som skulle vara trivsamt. Det tycker jag att han fick. 
1924 var han tvungen att sälja på grund av ekonomiska problem. Svenska staten köpte både huset och konsten och öppnade ett konstmuseum. 

 Här är högra salen. Lägg märke till att man har undvikit skarpa hörn för att betraktarens blick lätt ska glida runt väggarna. 

Den här berömda målningen: Riddaren och jungfrun av Richard Bergh 1897, finns på galleriet. 

 Gissa vem som har målat den här?!

 Det fanns en hel del av Carl Larsson. Den här, Rouge et noir från 1906 tyckte jag var fin.

Målningen ovan var förstås av Edvard Munch. Förtvivlan från 1892.

Han har även målat muntrare tavlor. Här har vi Eken från 1906 och Åker i snö från 1907.

 Jag hittade två porträtt av Tage Thiel: Carl Larssons från 1915 och Gerda Wallanders från 1918.

 Blockhusuddens fyr

Sen lämnade jag Djurgårdens relativa lugn och åkte in till city. Där var det ungefär som värsta julruschen.  
Jag hade inget mer jag behövde titta på och inga direkta shoppingbehov, så jag bestämde mig för att gå till stationen lite tidigt och äta en bit i lugn och ro. Det blev en extra lång väntan då alla tåg var kraftigt försenade på grund av obehöriga på spåret. Mitt tåg var extra långt med 14 vagnar och för att skoja till det lite extra körde de också med ett spårbyte i sista stund. Det var många som behövde stressa iväg till den nya perrongen.

Livrustkammaren

 Efter att ha installerat mig på mitt hotellrum promenerade jag till Livrustkammaren som har kvällsöppet på torsdagar. Även det blev en ganska lugn upplevelse.

 Här har vi Gustav III:s släde. På den tiden fanns det inga gränser för hur pråligt man kunde göra något. Nedan ser vi till exempel Gustav III:s rustning i förgylld koppar från 1776.  Han tyckte tydligen det var en käck idé att ha en pärbeströdd krona och en ganska stort lejon på toppen av rustningshjälmen.

 Och här ser vi Gustav III:s och Sofia Magdalenas bröllopsdräkter från 1766.
Brudgumsdräkten är sydd av silvertyg med broderier av metallfolie, paljetter och guldtråd. Brudklänningen är en robe de cour, sydd i silverbrokad med silverspetsar.

Det här är Karl XII:s uniform som han hade på sig när han stupade 1718. Ylle är bra, alltså. Många av de gamla kläderna i spets, siden och sammet ser ganska bedagade ut så här några hundra år senare, luggslitna och bleka. Det här ylletyget behöver bara en tvätt så är det som nytt.

 Klänningen till vänster var drottning Josefinas (gift med Oscar I), från 1820-talet, men det ser man ju!
I mitten ses drottning Sofias burnus (jacka för aftonbruk) från runt 1887. Den är av siden och röda strutsfjädrar.
Till höger är drottning Lovisas rutiga sidenkappa från 1860-talet.

Till sist även en bild på Gustav V:s broderi i viggsöm. Jag gjorde en kudde i det mönstret en gång, men den blev utsliten.

Det kändes helt riktigt att sen gå hem till hotellet genom gamla stan, som att jag fortfarande var kvar i svunna tider.

 

Solosemester i Stockholm

 Jag har varit på en liten Stockholmsresa. Huvudsyftet var inte semester utan att lasra ögonen för att bli av med efterstarr, men jag passade på att kombinera det med lite turistande. 

 

 

Jag inledde min tid i Stockholm med lunch på Vetekatten. Det blev linsgulasch och en hallon-framboise. 

 

 

Därefter tog jag tunnelbanan till Söder och shoppade lite te innan det var dags för optikern och ögonläkaren.

 

 

 

Jag fick ögonen undersökta och konstaterades ha efterstarr. Jag var så säker man kan vara på det själv. Annars hade jag väl inte åkt hela vägen till Stockholm på vinst och förlust. Nu blev jag skjuten med laser ca 40 gånger i varje öga. På några minuter var det klart. Nu ser jag mycket klarare och en del bös jag ibland såg framför ögonen är borta. Istället har det tillkommit lite nytt bös, men det bör försvinna allteftersom att resterna av den gamla linskapseln bryts ner. 
 

Sen promenerade jag till ett gammalt, fortfarande delvis aktivt, sidenväveri och tittade på deras utställning. Det var en väldigt lugn upplevelse då jag var den enda besökaren. De hade en del maskiner som mest såg ut som tortyrredskap. Uppe till vänster ser ni Bråckmaskinen som användes för att mjuka upp tyg. Den bredvid vet jag inte vad det är. Hjulet där nere är såklart en varptrumma.

Sen gick jag över slussbron till gamla stan. Här är ett foto av "Stockholm by night" om man tycker att det är natt kvart över tre på eftermiddagen.

Jag gick genom den här gränden till mitt hotell i Gamla stan.

 Jag hade fått ett rum på sjunde våningen. Hissen gick inte ända upp och jag fick ta en trappa sista våningen. Väl där möttes jag av takbjälkar och ett litet vindsfönster med utsikt mot gränden. Jag hade hoppats på utsikt mot Riddarfjärden och blev lite besviken tills jag upptäckte att jag också hade ett takfönster.

Önskelista 2025

 Äntligen är den här! Årets efterfrågade önskelista.

Det kan hända att jag uppdaterar den efter hand, så känns allt för tråkigt/dyrt/tjatigt kanske det dyker upp något bättre lite senare.

Jag önskar mig sillgafflar, ibland kallade påläggsgafflar eller plockgafflar eller något annat kreativt. Så tjusiga som på bilden hittar man nog inte. Lika bra det, för det är smidigare om de är i rostfritt och inte i silver.

 

När vi ändå är inne på gafflar, varför inte tårtgafflar också? Moderna tårtgafflar tycks vara anpassade för alla händer. 

 Marmorkavel, eftersom jag tror att den vi har nu snart kommer att flytta hemifrån. 

Jag önskar mig ljusmanchetter i glas. Fina ljus är också trevligt. 

Årets begagnade present är en ljusstake och jag skulle inte bli ledsen för en fin ljusstake heller, men jag behöver det inte, det kan jag inte påstå.
 

 Vi var på julmarknad i Haga i regn. På Sintra hittade jag de här fina kopparna. Jag tänker nog mer för bubbel än för te. 

 Jag önskar mig en bok. Den här verkar vara perfekt för mig. Mordgåta, historisk, London och den handlar om ett väldigt specifikt tyg. Vissa av oss har kuddar i sådant tyg!

 

När vi ändå är inne på böcker önskar jag mig, som vanligt, illustrerade Harry Potter. De under har jag inte. (De två sista böckerna har ännu inte kommit ut.) Det är viktigt att det är den engelska upplagan och inte den amerikanska. Bloomsbury ger ut den engelska. 

Jag tycker att det är roligt att sy en etikett i mina klänningar. Roligast är "Sweary Labels" men jag tror inte att de går att beställa på något vettigt sätt utan en massa skatter och tullavgifter. 

Här finns det också många fina etiketter av snällare slag. 

Så önskar jag mig musikspel, så vi kan förlänga festen och spela mer!

Fanns det något spel med ord roligare än "Språknörd" skulle inte heller det vara fel.

Jag önskar mig också en brandsäker låda. Den behöver inte vara stor, bara ge plats åt min externa hårddisk.

Hur länge håller en hårddisk, förresten? Jag kanske önskar mig det också. Det räcker med 1TB.

Nu kommer lite av det gamla, vanliga.

Chokladpraliner är aldrig fel! 

Te är trevligt.

Bubbel, gillar jag. Gärna fräschare än det på bilden.

Saker från Body shop går alltid åt.

 Roliga strumpor, ja bilden föreställer faktiskt strumpor.

 

 

Downton Abbey the Grand Finale och Afternoon Tea på Dorsia

 Detta är en klassisk kombination (här och här). Nu för sista gången eftersom det här var avslutningen på Downton Abbey. Den här gången fick vi av logistiska skäl inleda med Afternoon Tea. Om Dorsia kan jag säga att det var trevligt och att det var sig likt. Det är ingen dålig klass på det som serveras, men det saknar det där lilla extra. Jag undrar lite över ambitionerna i köket när man i stort sett serverar samma bakverk som 2019.

Sen var det film och vi fick hälsa på i Yorkshire på Downton Abbey för sista gången. Nu har det hunnit bli 1930. Det var många avsked. Carson ska verkligen gå i pension nu. Mrs Patmore (numera Mrs Mason) ska också pensioneras. Det är också dags för Lord Grantham att på allvar lämna över styret till lady Mary och det gör han med besked.

Här ses han kyssa sitt slott farväl innan han och Lady Cora promenerar till änkebostaden där de nu ska bo.
Därför ger Anna filmen 10/10 medgörliga Lord Grantham.

Det är många stora förändringar på gång. Ekonomin är skakig och familjen bestämmer sig för att sälja sitt Londonpalats och köpa en våning istället. Ja, du hörde rätt. De ska bo i någon slags "layer Cake of strangers" när de är inne i London för "säsongen".

Här tittar de på en lägenhet där Robert får lära sig att man inte går upp utan sidledes när man ska gå och lägga sig. Därför ger Markus filmen 9/10 sålda hus.
 

Jag ger den 9/10 röda sidenklänningar (egentligen med tillhörande cape, men den här suddiga bilden från trailern var det bästa jag kunde hitta). 
Den får lite avdrag för att de andra Downton Abbey-filmerna nog är lite bättre och att filmen mest var ett utdraget farväl, vilket också var fint och bra: att alla nu får leva lyckliga i alla sina dagar.

Nedan: Lady Mary i sidenklänningen när hon blir utkastad från en fest när det framkommer att hon har skilt sig. Det väntas kungligheter till festen och inga fina damer och herrar kan vara i samma rum som en frånskild. 

 

Men familjen är fortfarande en maktfaktor, särskilt Lady Edith, Markisinna av Hexham, vilket syns här vid deras intåg på Ascot racecourse.

Noël Coward, ovan med cigaretten, spelar en viktig roll i filmen. Han är den som, på grund av sin berömdhet tillsammans med en brist på respekt för konventionerna, får Mary att accepteras av grannskapet igen efter skilsmässan. 

Det visade sig att han fick inspiration till sin pjäs "Privatliv" av Lady Mary!

Därför ger Nelly filmen 5/5 privatliv i betyg.

 Det anordnas också en "County Fair". Isobel Crawley ser till att få in lite nytt blod i styrelsen med Mr Carter och Daisy.

Så slutar det med att alla är glada, vilket det enligt den gamle sure styrelsemedlemmen Sir Hector, ofta gör när man sänker sin standard.

Därför ger Mia filmen 10/10 lyckliga slut.