Matematikprofessorn Doron Zeilberger vill avskaffa oändligheten. Hans argument (som en lekman som jag förstår det) är att det inte finns något som är oändligt som vi känner till eller som vi kan föreställa oss. Man brukar säga att Universum är oändligt, men man vet ju inte och hur ser något som är oändligt ut?
När man lär sig räkna upptäcker man snart hur länge man kan hålla på. Så undrar man: Vilket är det största talet? Till svar får man att det finns oändligt många tal. Men kanske finns det ett riktigt, riktigt stort tal som är det största? Zeilberger kallar det No (ska vara N med en liten nolla nedanför) och om man lägger till 1 till detta det största talet så kommer man tillbaka till 0. Varför inte? För mig är det precis lika (o)begripligt som oändligheten.
I många matematiska beräkningar finns det tydligen en massa oändliga tal. Pi är ett exempel, men det behöver inte betyda att oändligheten finns utanför de matematiska beräkningarna. När fysiker skulle räkna ut hur atomer och ljus påverkar varandra tog det flera årtionden innan de hittade några vettiga ekvationer. I deras uträkningar blev elektronens massa och laddning oändliga när de räknade på värdena. Från experiment kände de till de verkliga värdena, som naturligtvis inte var oändliga. Problemet uppstod eftersom utgångspunkten var att de minsta partiklarna hade en oändligt liten utsträckning.
Einsteins relativitetsteori besväras också av oändlighet. Enligt teorin får mitten av ett svart hål en oändlig täthet och blir oändligt varmt och det leder till att rymdtidens krökning blir oändligt stor, vilket tydligen blir helt obegripligt inte bara för mig.
Så både tallinjen och universum kanske inte är oändliga utan mer som en donut, eller som tecknet för oändlighet kanske. Efter en väldigt lång, men inte oändlig tid, kommer man tillbaka till början.
 |
| En nästan oändligt stor bild. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar