Det var något man bokstavligen gjorde förr för att lugna vatten. När det var storm kunde man hälla ut olja för att vågorna skulle bli lite jämnare. Bara lite olja hade tydligen en förvånansvärt stor effekt. I en del länder har livbåtar haft oljesäckar med stormolja som standardutrustning långt in på 1900-talet.
 |
| En oljesäck från 1800-talet och en mer modern. |
Och då menar jag per person.
När man läser här i bloggen kan man tro att allt är sömnad och glamour, men emellanåt är det också hårt jobb. I dag har vi hämtat murblocken som ska bli nya väggar i vår källare. Ja, så jobbar vi: andra river alla sina väggar, vi sätter upp nya.
Det är 100 block, som väger 13 kilo styck, och 2 balkar på 30 kilo styck. Vi behövde plocka dem från pallarna och lasta dem i en släpkärra i två omgångar för att lasten inte skulle bli för tung i ett obromsat släp.
Sen fick vi ju också lasta av dem här hemma. Sven tog dem till/från släpvagnen. Jag tog dem från pallen där och staplade dem i träningsrummet (just nu utgrävningen) hemma. Så vi har ju båda lyft alla block två gånger. Jag känner mig ganska trött i bicepsmusklerna (och resten av kroppen).
Sen förtjänade man verkligen en semla!
Jaha, nu har jag börjat sy träningskläder också!
Jag har sytt ett par Avery leggings. De är i bästa leggingsformen med en bred midjedel och en grenkil som jag visar upp ovan. Tyget är en bomullstrikå. Just träningskläder kan egentligen vara i syntetmaterial som är bättre att svettas i.
Det blev lite tyg över som räckte till 1 1/2 par trosor. Sen, eftersom jag ändå behövde leta efter ett passande tyg till bakstycket på det halva paret, sydde jag också ett par semmeltrosor. Jag hade bara lite småbitar kvar av tyget och fick skarva över rumpan. Jag har redan hunnit använda dem och skarven känns inte, så det gör inget!
Själva klänningsmönstret var det inga konstigheter med. Livet och ärmvingarna är i dubbelt tyg så kanterna "gör sig själva". Sen är det en rynkad kjoldel med fickor.
Tyget, färgen, mönstret är fantastiskt. Sen tyckte jag att det krockade lite med mina hudfärger. Men, det struntar jag i!
Halsduk har inte riktigt varit min grej, men i år har jag faktiskt använt min enda halsduk lite grann. Nu är det kanske lite sent på säsongen för halsdukar. Man vill ju inte tänka på det nu, men det kommer en ny vinter...
Garnet var först en sjal där garnet inte räckte till alla fransar som den skulle ha. Jag var ändå inte så förtjust i den, så jag repade upp den. Halsduken är stickad i Drops Delight. Den är i två delar som är ihopsydda på mitten.
Mönstret är en riktigt fin klassiker och roligt att sticka.
Så roligt att jag gjorde en liten filt till Fia också!
Solen sken idag och på Svens förslag tog vi buss till Öjersjö (tar 50 minuter med byte i Partille centrum). Sen gick vi hem därifrån. Det låter väldigt jobbigt, men med den nyanlagda gångvägen i skogen är det bara 5 km.
Det har legat en stig där förut också, men den har inte varit lika tillgänglig. En bit gick genom en myr. Där finns det nu en nyanlagd spång (se nedan). En bit var ganska brant. Där var det säkert lite klurigt att klättra fram tidigare. Varför den heter Stans väg vet inte google. Jag vet inte om det är efter en amerikansk man, om det är vägen till centrum eller om det är en särskrivning som syftar på en håltagare.
Sven kallar mig tant Gredelin. Som alla tanter kan jag inte låta bli att blunda och vända ansiktet mot solen. Här har vi första rasten med medhavda mackor från Subway (finns en där vi bytte buss).
Sen kom vi till spången. Vi hade nyligen passerats av en häst som fick vända här.
Vi tog en andra rast vid Blacktjärn. Sen gick vi hem och hade fått en precis lagom promenad (10 000 steg).
