Införandet av gafflar i Europa gick väldigt trögt. På 1000-talet tyckte prästerna att gaffeln var djävulens redskap och att det var en skymf mot gud att använda gaffel när han gett oss två naturliga gafflar, nämligen händerna. Gaffelanvändare fortsatte att betraktas med skepsis på olika platser i typ 700 år till.
Djävulens redskap? |
I Italien blev gaffeln populär när pastan blev det och snart kom italienarna också på att det var käckt att äta även andra saker med gaffel. Jag vet inte hur vanligt det var, men på 13-1400-talet användes ändå gafflar i Italien. Resten av Europa tyckte att de var skumma.
På 1500-talet blev gafflar lite mer utbredda i de finare kretsarna på grund av klädmodet som gjorde att det var svårt att äta med fingrarna utan att doppa ärmarna i maten och spilla på kragen.
Just drottning Elisabeth, här bredvid, var inte så förtjust i gafflar. Hon tyckte att den spättande rörelsen man utför med en gaffel var alltför vulgär att utföra i förnämt sällskap och fortsatte att äta med händerna, trots kragen.
På 16-1700-talet började gaffelbruket att sprida sig mer. Då hade gäster ofta med sig bestick i ett etui och det var status att ha en gaffel.
På 1800-talet utvecklades gaffelbruket våldsamt och gaffeln blev en riktig statussymbol som skulle användas till allt. "Om du är osäker, så använd gaffeln", var den gyllene regeln. Det fanns en gaffelsort för allt. Till exempel fiskgaffel, tårtgaffel, salladsgaffel, mangogaffel, sköldpaddsgaffel...
Lite olika gafflar |
Glassgafflar |
Så gaffeln har gått från djävulens redskap, till något ganska fjantigt, till det finaste besticket av alla, till idag när det väl har blivit ett bestick som alla andra. När jag var liten var det fortfarande lite finare med gaffel, även om jag aldrig har förstått varför det är finare att äta tårta med gaffel än med sked, Nu vet jag att vi har viktorianerna att tacka för det.