Torv och Tweed

Idag var det dags att besöka den södra delen av ön, alltså Harris. Bussen gick 9.00, precis som igår, så gott om tid att äta frukost och gå till Tesco och handla lunch. Sen åkte vi till Tarbert genom öns karga landskap. Det blev alltmer bergigt, som man kan se på kartan.

Här har vi ett exemplar av Skottlands nationalväxt: tisteln.
Annars är det, som man kan se på bilderna mycket torvmosse. Förr, och till viss del även nu, grävde man upp torven, lät den torka och forslade sen hem den för att ha som bränsle. Nu kan man ju forsla den med bil. Förr fick den bäras hem. Det var kvinnorna som gjorde det. Vår lokala guide sa att han inte vet vad männen gjorde. Troligen stod de och snackade med varandra.
Samtidigt som kvinnorna gick och bar, stickade de. Inte för att de älskade stickning så mycket, utan för att de behövde hinna med att sticka alla plagg som behövdes.

I Tarbert finns Harris skola, som byggdes när Lewis och Harris blev samma region. Nu behöver barnen inte flytta till fastlandet och det finns även sim-och idrottshall. I Tarbert bor drygt 500 av de 2000 personer som bor på Harris. I Tarbert finns en affär som säljer tweed och en väsorterad shop som säljer tweedsaker och andra souvenirer. Sen finns också ett destilleri som gör gin och whisky.
Här har vi tygaffären:

Först blev jag ganska överväldigad och undrade hur jag skulle kunna välja. Sen dök rätt tyg upp. Det var i slutet på raden så man skymtar det inte på bilden. Det är rutigt i rött och lila och kändes helt givet när jag såg det. Sen tittade jag runt lite till. Jag hade egentligen inte tänkt köpa mer tyg, men fastnade för ett rosa tyg som var så fint. Jag köpte det också, för varför begränsa sig? Tyg är ingen färskvara, så jag måste inte sy något på en gång. Sven valde ett rutigt tyg till lampskärm som kommer att dyka upp på bloggen när lamporna är klara.
Sen gick vi in i souvenirbutiken. Sven köpte, efter moget övervägande, en tweedväst.

Vad är Harris Tweed egentligen? Folket på öarna har naturligtvis vävt tyger till sig själva i århundraden. Den industriella revolutionen nådde inte ut till Yttre Hebriderna och de fortsatte att spinna, färga och väva sitt tyg som de alltid gjort. I mitten på 1800-talet lade lady Catherine Herbert, som ärvt Harris efter sin man, märke till att ett par systrar vävde ett himla bra och hållbart tyg. Hon beställde en massa tyg i familjens tartan och lät sy upp jackor till godsets skogvaktare och även till sig själv, vilket skapade ett nytt mode. När någon frågade vad det var för tyg, svarade hon att det var "Harris Tweed" och så var namnet fött, även om det mesta egentligen är "Lewis Tweed". Tweeden blev allt mer populär vilket också medförde att en del mer okunniga personer försökte tjäna pengar fast de inte gjorde så bra tyger. De kunde ha sämre ull eller vara mer oerfarna vävare. 1909 namnskyddades Harris Tweed och regeln, som förtydligades 1993 i "the Harris Tweed Act" är att garnet måste färgas och spinnas på Yttre Hebriderna och tyget måste vävas för hand (men man får ha en automatisk vävstol som bankar åt en) hemma hos en person som bor på Yttre Hebriderna.
Vävarna är anställda av en av de tre textilfabrikerna eller oberoende. Oavsett skickas det färdigvävda tyget till fabriken för att tvättas och kontrolleras så att det kan få en äkthetsstämpel. Som mest tyg tillverkades 1966 då 7 miljoner meter tyg vävdes. Nu är det runt 1 miljon meter per år.

Här står jag, senare på dagen, på hotellrummet och beundrar mina tyger. Det mörkare lila tyget längst till vänster är hotellets och inte mitt.

Sen slank vi in på destilleriet och köpte två flaskor gin. Det var inte så svårt att välja, för de hade bara en sort.