Hemresedagen

Så var det dags att åka hem igen.
Här är vår utsikt för sista gången:

Vi började vår 750 mil långa resa med att åka bil till färjan över till Vancouver.

Sen åkte vi till flygplatsen. Vi hade god marginal, men inte så god att vi kunde göra något annat än att åka till flygplatsen och vänta. På den 10 timmar långa flygresan till München fick jag till slut trekvart med slummer. Sätena var så himla obekväma, så jag kunde inte sova för att jag hade så ont i rumpan. Och då satt jag ändå på den lilla kudden man får låna.

Planet till Landvetter missade sin startglugg (nog en korrekt term) så vi fick vänta på planet en extra timme. Resan avslutades med en taxiresa hem från flygplatsen. Vi startade resan klockan tio på onsdagen och kom hem vid sju på kvällen dagen efter (även om 9 av de timmarna bara magiskt försvann är det ändå en lång resa). Resan avslutades med att taxichauffören öppnade sin baklucka inifrån varpå min taxfree-rom dängde i backen och sprack. Hur skulle jag kunna veta att han skulle öppna bakluckan i nerförsbacke utan att någon fanns där och kunde ta emot? Ja, den var ju inte så dyr...
Det var skönt att vara hemma igen, men nu när jag sitter och skriver det här två veckor senare känns det lite vemodigt att resan liksom är slut igen nu när jag har skrivit klart om den.
Platser som kändes så avlägsna och svåra att få grepp om när jag satt här vid datorn innan och försökte planera känns nu välkända.Så konstigt att jag troligen aldrig mer kommer att vara där. Vissa resmål återkommer man ju självklart till gång på gång (läs London). Andra kanske man bara åker till en gång.