Nelly och jag åkte ju ner till Malmö för att se Eurovision. Vi såg "The Evening Preview", tidigare kallad jury-finalen, tror jag. Det är nämligen vid det tillfället ländernas juryer tittar och röstar. När biljetterna släpptes någon gång i slutet på november var jag beredd och loggade in på biljettförsäljningssidan precis när försäljningen skulle börja.
Jaha, det kändes ju ganska kört och det var det. Jag hade inte fattat att man fick ställa sig i kö 30 minuter innan de öppnade, men det hade inte hjälpt eftersom jag hade patient och inte kunde sitta någon längre stund vid datorn ändå.
Sen höll jag utkik efter resale-biljetter, men det dök inte upp några rimliga. Så en dag i februari, när jag tittade in, hade de släppt fler biljetter. På översta läktaren i arenan, men vad gjorde det!
Hotell fanns redan bokat, inte i Malmö. Där fanns inga lediga rum i början på november, så jag hade bokat ett rum i Lund. Därför fick vi åka bil, vilket visade sig gå väldigt smidigt. Vi hade lätt att hitta parkeringar och hamnade inte i några köer någonstans. Vi åkte ner och checkade in på hotellet på vägen.
Vi hann med en promenad i Malmö och kortast möjliga stund i Eurovision Village. Vi gick förbi scenen medan Käärijä uppträdde och hann höra att han avslutade med Cha Cha Cha medan vi gick vidare.
Nedan gick vi förbi Moderna Museet där jag var kamouflagefärgad.
Vi åt middag på Zushi och sen var det dags att ge sig av till Malmö Arena.
Det var en lång, lång kö in på arenan, men det kändes inte som det tog så väldigt lång tid att komma in.
Väl igenom säkerhetskontrollen firade jag med en gin&tonic. Trots plastmugg var det en av de godaste jag druckit? Det var en danska som gjorde den. Hon verkade ha tagit några drinkar själv och började med att hälla upp gin i ett 4cl-mått. Sen hällde hon lite extra i glaset!
Sen var vi där! På Eurovision! Vi satt på rad 3 på övre läktaren. Man kan ju se ungefär var om man tittar på läktaren mittemot på övre fotot ovan. Jag tyckte platserna var över förväntan. Vi såg bra och jag hade förväntat mig att det skulle kännas som vi var ännu längre bort. Det var magiskt med ljussättningen och ljudet. Även här uppe var publiken entusiastisk och reste sig i de bra låtarna. Här har jag fotat scenen och programledarna: Malin Åkerman och Petra Mede, Petra som välkomnades med att publiken skanderade: Petra! Petra! Petra!, när hon kom ut på scen.
Publikens favorit var den artisten som inte ens var där. Nederländernas Joost Klein, som sen blev diskad. Vi fick se och höra semifinalens framträdande på skärmarna i arenan och hela publiken klappade och sjöng med och avslutade med ett öronbedövande jubel. Det var en stor besvikelse att han blev diskad. Nu vet ju inte jag något om detta egentligen. Han är anklagad för olaga hot. Det kan handla om en knuff och hårda ord, kanske bara hårda ord, kanske att han blev provocerad i situationen. Det finns olika versioner. Förhoppningsvis finns det annat som inte kommit fram som gör beslutet att utesluta honom mer begripligt. Annars tänker jag att det är ett bra sätt att bli av med konkurrenter eller andra oönskade element i Eurovision. Det är bara att anmäla dem, då att stå under utredning leder till diskvalificering oavsett om man är skyldig eller inte.
Jaja, det fanns andra favoriter bland publiken. De som fick mest jubel annars var Kroatiens Rim Tim Tagi Dim med Baby Lasagna, som den också blev tittarnas vinnare i omröstningen. Publiken på plats gillade att skråla med i Whoa! och göra dansen med ena armen. Spaniens bidrag, som syns ovan, fick också mycket jubel. Här skrek publiken med i Zorra, zorra, zorra! Den gick inte bra i finalen, men kommer nog bli en klassiker på Eurovisiondiscon. En annan favorit, som nog blir populärare på discon än i finalen, var Österrikes We Will Rave. Även för Nemos The Code, som sen tog hem vinsten, var jublet öronbedövande. Irlands Doomsday Blue med Bambi Thug möttes också av entusiasm. Även Englands Olly Alexander, som sen fick 0 poäng av tittarna fick ganska mycket jubel. Då ska vi veta att en stor del av publiken kom från England. Det här med 0 poäng. Om jag har förstått det rätt betyder det att inget land hade med låten bland de 10 bästa och då blir det inga poäng alls.
Frankrikes Mon Amour med Slimane fick mycket applåder för en ballad. Här ser vi kameramannen som jobbar. De har det tufft med att springa runt på scenen för att fånga artisterna från rätt vinkel.
Vi gick vid midnatt när det var dags för fejkomröstning.
Sängen på hotellet var ganska bekväm och jag sov i stort bra, men första natten på ett nytt ställe sover jag ändå lite oroligare än hemma och jag vaknade fler gånger, varje gång med: Euro-pa-pa-pa-pa-pa-pa-pa, Euro-pa-pa-pa (hey), Euro-pa-pa-pa-pa-pa-pa-pa, Eu-ro-pa (hey)! på hjärnan (väldigt rolig allsång i en arena). Jag brukar ofta ha någon låt i huvudet och de senaste dagarna har hjärnan varit helt marinerad i Eurovision.
Efter en stund i Lund (mer om det i nästa inlägg) åkte vi hem för att se TV-sändningen av Eurovisionfinalen. Nelly gjorde en ostbricka:
Uppläggningen av kexen symboliserar kön in på arenan där kön slingrade sig med hjälp av poliser som styrde upp. (Det brukar väl normalt sätt inte vara främst polisens arbetsuppgift att ordna köer, men det är väl positivt om de inte hade något annat att göra). Kexen symboliserar också att alla får vara med även om de tydligen delar upp sig efter sort. Uppläggningen visar också att om det finns en blomkruka eller stolpe eller liknande vill folk runda den vilket gör att slingan kan kortas lite där.
