Äntligen fredag

Reklam från 1930

Att säga att jag gillar mina lediga fredagar är att underdriva. Jag skulle inte klara mig utan dem! (Sen är jag inte helt ledig heller, för jag har lite administrativ tid hemma på fredagarna. Det är också bra, för hemma har jag inga koncentrationssvårigheter.)
 Coca-cola till frukost blev det dock inte. Men en stund efteråt!

Vad som är arbete och vad som är fritid kan det ju också råda lite förvirring kring. Ordet skola kommer från ett grekisk ord som betyder fritid, som i att man inte gör något särskilt men ändå kan träffas och ha lite lärda diskussioner. Genom latinet har det tagit sig in i en mängd språk. Så när man är i skolan har man alltså fritid. De flesta är ju också i skolan på sin semester, för i de flesta språk betyder semester termin. Semester är latin och betyder sex månader, alltså snarare en termin än en ledighet för de flesta. Att ordet har fått en tvärtombetydelse i svenskan beror på att det lånats från franskan där de franska militärerna för kunde beviljas ett halvårs tjänstledighet som kallades för congé de semestre. I Sverige har ordet blivit så starkt förknippat med ledighet att man i överförd bemärkelse kan prata om att ta semester från allt möjligt, till och med från semestern när den blir alltför krävande!

Lediga barn. Eller har de kanske semester?

Höstfärger i trädgården

Nu börjar vi gå mot dystrare hösttider. Gråare, blötare och kallare. Fortfarande lyser det ändå av vackra röda och gula färger i naturen. Några av dem finns i vår trädgård:

Vårt rostvin däremot... Det heter som det gör på grund av sina vackra höstfärger, antar jag, men det har inte alls förstått att det ska ändra färg på hösten. En dag faller bara alla gröna blad av. Sven tror att det beror på att den växer i komposten och därför får så mycket näring att den inte fattar att de magrare höstdagarna har kommit.

Den heter Sysefin, inte Sisyfos!

Min nya maskin har fått ett fint namn. Sven har lite svårt att komma ihåg vad den heter och kallar den Sisyfos.
Jag hoppas ju att jag inte kommer att uppleva sömnaden som ett Sisyfosarbete (ett meningslöst arbete som aldrig tar slut).
Nu ska jag gå och sy förresten.

Får jag presentera Sysefin!

Jag har plötsligt köpt en ny symaskin! Även om jag planerat att köpa en ny och bättre maskin hade jag egentligen inte för avsikt att göra det precis nu, men det blev nödvändigt.
Jag hade stort behov av nya kläder, mönster, tyg och avsikt att sy. Jag satte mig vi den gamla maskinen och tråden bara trasslade ihop sig. Det tog ett tag innan jag förstod att det berodde på att den hade slutat mata fram tyget. Det var ingenting jag kunde fixa själv och det kändes dumt att laga en maskin jag inte vill ha (sen kan man ju hoppas att någon annan vill ha den). Så nästa dag tog jag vägen förbi symaskinsaffären och köpte den här:

Den är fantastisk. Den hjälper en att välja en bra söm. Den sänker ner pressarfoten, fäster och klipper av tråden automatiskt.

Hittills har jag sytt den här tjusiga klänningen!

(Lugn, det är bara en test av mönstret gjord av gamla tröjor. Jag har inte tänkt gå runt i den här!)

Utsikt från syrummet/ Nellys rum

Love & Friendship

Modesatir från 1796 som visar gammal och ny klädstil

I dag var Nelly och jag på bio. Vi fortsatte vårt Jane Austen-tema och såg den första filmatiseringen av Austens brevroman Lady Susan, som skrevs 1794 och gavs ut efter hennes död. När jag kommit över den första chocken över att kläderna inte var i empirestil var filmen bra. Och nu, efter lite efterforskningar, förstår jag att det var helt korrekt. Jag visste inte att boken skrevs så tidigt och alltså utspelar sig under 1790-talets första hälft. De lediga empireklänningarna kom, såvitt jag vet, under senare delen av 1790-talet.

Lady Susan är olik alla Jane Austens senare huvudpersoner då hon är en väldigt osympatisk kvinna. Jag skulle vilja säga att hon är en psykopat.

Men filmen var inte osympatisk utan väldigt trevlig.

Nelly ger filmen 7 av 10 ärtor. Ärtorna kommer från den här scenen där den trevlige, men otroligt korkade, Sir James Martin upptäcker ärter.

Jag ger filmen 9 av 10 rokoko-klänningar. Den var vacker att se på. Den hade en viss distans som var subtilt underhållande.Språket och talekonsten i att inte säga rakt ut vad man menar är också underhållande och det faktum att så lite behövdes för att orsaka en skandal. Det fanns inte en tråkig scen i filmen.