Cream Tea och hemresa

Efter vår promenad gick vi till George Street Tea Room för att få lite te och scones. Jag hade valt det stället eftersom jag googlat fram att de hade "Cream Tea". Alltså, jag kan väl inte semestra på de brittiska öarna utan detta? Jag visste ju inte i förväg vilken pärla jag hittat.  Det var en liten lokal med 5 bord. När vi kom var två bord lediga men reserverade. Turligt nog hade vi en dryg halvtimme på oss tills de bokade gästerna skulle komma.

Lokalen var målad i en fin, syrenlila färg och mysigt inredd. Terummet drevs av ett trevligt par, Mark och Craig. Jag har snott en bild av dem från Tripadvisor:

Vi fick varsin kanna te. Jag fick frågan vilken jag ville ha och sa att jag ville ha "the orange" och fick veta att den var "tangerine"!
Vi fick också timglas så vi skulle veta när teet dragit klart.

Man fick en stor scone var och, i sammanhanget, rejäla byttor med jordgubbsmarmelad och clotted cream samt ett löfte om påfyllning vid behov. Det behövdes inte trots att jag lassade på så mycket jag kunde.

Strax efter två var det dags att börja den långa resan hem. De från Stockholm hade fått åka redan 6 på morgonen och hade missat den här fina dagen i Perth, stackarna.

Här lämnar vi Edinburgh.

Det har varit en fantastisk resa. Ett tag satt jag på planet och faktisk grät över hur fantastisk resan var. Jag kan väl skylla på att vi då varit på väg i åtta timmar, jag satt och tittade på en solnedgång från luften och lyssnade på den här låten som är min favoritlåt just nu:

The Hairy Highland Coo Trail 2024

 Överallt i Perth fanns det kostatyer. De är en del av "Coo Trail". Skottarna har tydligen ett gammalt vikingaord för det här djuret. Korna finns att se 28/6-6/9. Sen ska de auktioneras ut och pengarna går till Children's Hospices och ja, det betyder samma sak som på svenska.

De här fanns på konstmuseet. Nedan har vi en glittrig.

Här har vi min favorit: Jordgubbskon.

Bakom kon nedan syns en regnbåge, som jag inte så förrän jag redigerade bilden.
Vi hade tur med vädret, som vanligt på den här resan, och hade en solig och fin dag. Vid ett par tillfällen kom det ett par regndroppar, men inte mer.

Förmiddag i Perth

 Dagen inleddes, för sista gången på denna resa, med en engelsk frukost. De är bättre på stekt frukost än kall. Bröd verkar enbart vara något fyrkantigt, färdigskivat som kan vara vitt eller lite mindre vitt med ost eller marmelad.

Här har vi Smeaton's bridge. Den byggdes 1771.

Utsikt från den gamla bron:

Sven hittade ett träd som han gillade:

Här står Sven och funderar på om han inte ska ta och vada över.

Kolla, vilken cool järnvägsbro vi gick över! (Den byggdes 1863.)
Och här kommer tåget! Nedan står jag på den coola bron och ser cool ut.

Kväll i Perth

 Efter att ha checkat in på Mercure hotel gick vi till en japansk restaurang och åt sushi. Det regnade, men inte värre än att det fungerade med paraply, och regnet avtog sen. Vår reseledare hade beskrivit att en del tycker att Perth är alltför nergånget, men att hon tyckte att det också öppnar nytt och är en levande stad. Jag håller med. Det var en blandning mellan gamla, fina hus i olika skick, hus som bara var gamla och slitna och mer uppiffat eller nytt och fräscht. 

Efter middagen gick vi ner till River Tay för att se på vattnet och reka lite inför morgondagens konstpromenad. Jag hade läst att man skulle stå på Queens Bridge över floden Tay och titta mot St Mattthew’s Church och Smeatons Bridge. Så här såg det ut:

Sen gick vi också lite i parken på andra sidan och hittade fantastiska blomrabatter.

Sen gick vi tillbaka till hotellet, se pilen på bilden.

Tillbaka på fastlandet, eller nej, jag menar tillbaka på en större ö

 Målet för dagen var Perth, där vi skulle övernatta. På kartan är de orter i Skottland vi besökt under resan markerade. I Edinburgh har vi bara sett flygplatsen, så den staden behöver en ny resa.

Nu åkte vi först mot ett Whiskydestilleri. Kanske inte ett måste för mig, som inte dricker whisky, men jag förstår varför det ingår i en Skottlandsresa. Det är alltid intressant att få veta mer om hur något tillverkas. De hade nyligen renoverat destilleriets shop och café och inrett snyggt med turkos och koppar.

Deras yngsta Whisky har lagrats i 11 år. Vår destilleriguide tyckte inte att whiskyn blir så fantastiskt mycket godare av att lagras många fler år, men för den som vill säljer de en 54 år gammal whisky. Sven tyckte att jag skulle köpa den eftersom den i år är från mitt födelseår. Jag är lite osäker på om jag vill lägga runt 300 000 på en flaska sprit. Den som köper den får också en fin förpackning.

Efter destilleriet åkte vi till Aviemore för lunch. Aviemore är en skidort där det längs en gata finns många restauranger, sportbutiker och souvenirshoppar. Vi googlade matställen när vi satt i bussen på väg dit och hade siktat in oss på en pub som låg i andra änden av gatan från var vi parkerade. Det var bra att vi hade kollat, för annars hade vi nog inte gått så långt utan tagit något annat ställe.

Jag tog fish and chips och en half-pint med cider. Gott! Sen hann vi även köpa lite souvenirer innan det var dags att fortsätta resan.

Dags att lämna Yttre Hebriderna

 6.05 gick bussen mot färjeterminalen. Vi fick med oss en frukostpåse från hotellet som var riktigt trevlig: trekantsmackor, juice, yoghurt, äpple och croissant.
En spännande nyhet för alla inblandade var att vi fick åka ombord på färjan i bussen. Normal får man inte det som bussresenär, men då landgången för gångtrafikanterna var trasig fick vi det idag. Det innebar att vi kom på först och kunde ta de bästa platserna på observationsdäck. 

Hejdå Stornoway! (Fotat genom fönstret på observationsdäck.) I huset med den blå, cylinderformade byggnaden fikade vi häromdagen.
Sen vände båten och tog sig ut från Stornoways hamn.

Snart var vi ute på öppet vatten och jag njöt av stillheten och utsikten medan jag broderade. Det var inte påbjudet att man skulle vara tyst där vi satt, men i en period var det helt tyst så när som på lite hostningar, snarkningar och liknande.

St Clement's Church

Vi åkte längst söderut på Harris där det lite oväntat ligger en 1500-talskyrka.

Lite olika kyrkdetaljer

Ett sprucket hjärta i kyrkomuren

Sen åkte vi norrut mot hotellet igen. Vi fick ta samma väg. Det finns ytterligare en väg, på den mer oländiga östra sidan av ön, men busschaufförer är avrådda från att köra där. Förståeligt då det är en slingrande, knappt enfilig väg. Här är en film som visar hur det ser ut.
Vi stannade till i Tarbert även på hemvägen. Det finns liksom ingen annanstans att stanna för ett "komfortstopp" (toabesök). Den här gången stannade vi på andra sidan (100 meter från förra stoppet) och kollade in diverseaffären och färjeläget.

Strandhäng

 Vi åkte vidare längs kusten söderut. Strax innan vårt lunch gjorde vi ett fotostopp för strandfotografering. Det är inte den världsberömda Luskentyre-stranden utan Seilebost eller där i närheten, av många betraktade som ännu vackrare att fotografera. Och som vår guide sa: De har många lika fina stränder på Lewis, men de håller tyst om dem för att få ha dem för sig själva!

Vi stannade också på samma ställe på tillbakavägen och här syns samma strand med lite olika tidvatten.

Lunchen intogs på stranden i Horgabost.
Hittills under dagen så hade vi haft tur med vädret och det började bra även på stranden, men sen kom ett lättare regn. Som tur var satt vi i lä, så paraply funkade. 

 Kor och får vid stranden och Sven som känner på vattnet.

Torv och Tweed

Idag var det dags att besöka den södra delen av ön, alltså Harris. Bussen gick 9.00, precis som igår, så gott om tid att äta frukost och gå till Tesco och handla lunch. Sen åkte vi till Tarbert genom öns karga landskap. Det blev alltmer bergigt, som man kan se på kartan.

Här har vi ett exemplar av Skottlands nationalväxt: tisteln.
Annars är det, som man kan se på bilderna mycket torvmosse. Förr, och till viss del även nu, grävde man upp torven, lät den torka och forslade sen hem den för att ha som bränsle. Nu kan man ju forsla den med bil. Förr fick den bäras hem. Det var kvinnorna som gjorde det. Vår lokala guide sa att han inte vet vad männen gjorde. Troligen stod de och snackade med varandra.
Samtidigt som kvinnorna gick och bar, stickade de. Inte för att de älskade stickning så mycket, utan för att de behövde hinna med att sticka alla plagg som behövdes.

I Tarbert finns Harris skola, som byggdes när Lewis och Harris blev samma region. Nu behöver barnen inte flytta till fastlandet och det finns även sim-och idrottshall. I Tarbert bor drygt 500 av de 2000 personer som bor på Harris. I Tarbert finns en affär som säljer tweed och en väsorterad shop som säljer tweedsaker och andra souvenirer. Sen finns också ett destilleri som gör gin och whisky.
Här har vi tygaffären:

Först blev jag ganska överväldigad och undrade hur jag skulle kunna välja. Sen dök rätt tyg upp. Det var i slutet på raden så man skymtar det inte på bilden. Det är rutigt i rött och lila och kändes helt givet när jag såg det. Sen tittade jag runt lite till. Jag hade egentligen inte tänkt köpa mer tyg, men fastnade för ett rosa tyg som var så fint. Jag köpte det också, för varför begränsa sig? Tyg är ingen färskvara, så jag måste inte sy något på en gång. Sven valde ett rutigt tyg till lampskärm som kommer att dyka upp på bloggen när lamporna är klara.
Sen gick vi in i souvenirbutiken. Sven köpte, efter moget övervägande, en tweedväst.

Vad är Harris Tweed egentligen? Folket på öarna har naturligtvis vävt tyger till sig själva i århundraden. Den industriella revolutionen nådde inte ut till Yttre Hebriderna och de fortsatte att spinna, färga och väva sitt tyg som de alltid gjort. I mitten på 1800-talet lade lady Catherine Herbert, som ärvt Harris efter sin man, märke till att ett par systrar vävde ett himla bra och hållbart tyg. Hon beställde en massa tyg i familjens tartan och lät sy upp jackor till godsets skogvaktare och även till sig själv, vilket skapade ett nytt mode. När någon frågade vad det var för tyg, svarade hon att det var "Harris Tweed" och så var namnet fött, även om det mesta egentligen är "Lewis Tweed". Tweeden blev allt mer populär vilket också medförde att en del mer okunniga personer försökte tjäna pengar fast de inte gjorde så bra tyger. De kunde ha sämre ull eller vara mer oerfarna vävare. 1909 namnskyddades Harris Tweed och regeln, som förtydligades 1993 i "the Harris Tweed Act" är att garnet måste färgas och spinnas på Yttre Hebriderna och tyget måste vävas för hand (men man får ha en automatisk vävstol som bankar åt en) hemma hos en person som bor på Yttre Hebriderna.
Vävarna är anställda av en av de tre textilfabrikerna eller oberoende. Oavsett skickas det färdigvävda tyget till fabriken för att tvättas och kontrolleras så att det kan få en äkthetsstämpel. Som mest tyg tillverkades 1966 då 7 miljoner meter tyg vävdes. Nu är det runt 1 miljon meter per år.

Här står jag, senare på dagen, på hotellrummet och beundrar mina tyger. Det mörkare lila tyget längst till vänster är hotellets och inte mitt.

Sen slank vi in på destilleriet och köpte två flaskor gin. Det var inte så svårt att välja, för de hade bara en sort.