En fysikföreläsning på annandagpåsk-kvällen

Underhållning i form av en fysikföreläsning i Scandinavium, kan det vara något? 
Jag och Sven gick och såg Brian Cox som pratade om snöflingor, symmetri och atomer, universum, svarta hål, galaxer, liv på andra planeter och vad som fanns före Big Bang. Sen kom han in på partikelfysik och det blev jag inte klokare av. 
Som vi lärt oss av Per Andersson i "Räkhäst" består hjärnan mest av kartong och jag tror inte ens att jag har några kartonger för fysik eller astronomi. Jag tror att hjärnan tittar på informationen som kommer in, tänker det här kan vara bra att ha någon gång, men jag vet inte vad det är och lägger det i en kartong med blandat skräp där jag aldrig hittar det igen.

Här ser vi Brian Cox framför den stora skärmen där han visade sin "Powerpoint-presentation". 

Här är en liten bok Johannes Kepler skrev, på 1500-talet, om snöflingans fantastiska symmetri. Han skrev då att han inte kunde förklara varför och sen pratade Brian Cox om att nu har vi förklaringen, det handlar bland annat om atomer, som man inte hade koll på för drygt 400 år sen.

 

 

 

 

 

 

 

Om liv i universum: Det finns två tusen miljarder galaxer i universum. I varje galax finns det några hundra miljarder stjärnor, med stor variation, kanske 200 triljarder stjärnor i hela universum. Det gör många sollika stjärnor med jordlika planeter i omlopp, men om det har funnits, finns eller kommer att finnas intelligent liv på någon annan planet är ytterst oklart. Den existentiella ångesten när man tänker på detta...
Brian Cox avslutade med hypotesen, som tydligen fysiker tycker är den mest logiska slutsatsen, att vårt universum bara är ett av ett oändligt antal, ett för varje möjlig förutsättning eller något. Fråga mig inte, för jag fattar inte detta. Varför är det mest logiska att vårt oändliga universum bara är en bubbla bland ett oändligt antal andra bubblor?

Det kändes extra passande med en rymdföreläsning just när Artemis II kretsar runt månen 50 år sen någon gjorde det sist.

 

The Devil Wears Prada

 På kvällen var det dags för musikal. Den här gången en ganska ny med musik av Elton John. Har man sett filmen vet man vad den handlade om.

 

Vi hade bra platser på balkongen och inledde med ett glad engelskt bubbel. Vi tog en liten paus på hotellet innan. Dominion Theatre, där musikalen spelas, ligger bara några minuter från hotellet, så naturligtvis kom vi i senaste laget och det var på håret att vi han köpa vår dryck.

Musikalen får 8/10. Det var verkligen en musikal med stora sång-och dansnummer. Musiken var bra, sång-och dansinsatserna fantastiska. Jätteroligt med alla klädbyten. Men om Billy Elliot får 10, kan inte den här få det också, för storyn är inte lika engagerande. 

Här är lite från några av sångerna:

Harry Potter And The Cursed Child (igen)

 Vi gick och såg Harry Potter-pjäsen igen. Vi såg ju den för ett år sen ungefär. Den här gången satt vi på parkett istället för på balkongen och kom överens om att balkong är bäst. Det är bättre med fri sikt och överblick än att komma lite närmare. 

Pjäsen då? Den var bra även denna gång. Vi visste ju i stora drag vad som kunde hända, men alla detaljer kom man ju inte ihåg. Om man ska välja favoriter bland rollfigurerna väljer vi Scorpius Malfoy. Jag gillar även Lucius och Ron.

Här syns Scorpius med en dementor. 

Nedan Hermione, Rose och Ron. 

Pjäsen är i två delar à 3 timmar inklusive paus. I den långa pausen gjorde vi precis som förra gången och gick till Flesh & Buns och åt middag. Det var inte riktigt samma upplevelse som förra gången. Dels var man inte lika förfärad och uppfylld av slutet på del 1, det kan ju inte restaurangen hjälpa. De kan inte heller hjälpa att det var fint väder, för jag tror det var därför deras källarlokal nästan var helt tom.
Deras fel var dock att de denna gång hade valt att spela någon vidrig jazz-samba. Förra gången spelade de cool dansmusik. Själva maten var det inget fel på.

Stranger Things: The First Shadow

 

Efter alla museer åt vi middag på "Rock and Sole Plaice". Uppskattat av alla, tror jag. 

Efter en kortare shoppingtur var det dags för teater: Stranger Things, en pjäs som utspelar sig före första tv-serien. Så här beskrivs den: 

"Hawkins, 1959: a regular town with regular worries. Young Jim Hopper’s car won’t start, Bob Newby’s sister won’t take his radio show seriously and Joyce Maldonado just wants to graduate and get the hell out of town. When new student Henry Creel arrives, his family finds that a fresh start isn’t so easy… and the shadows of the past have a very long reach."

 Den var jättebra och spännande med en dynamisk, snurrande scen liknande den vi såg igår. Ibland gick skådespelarna i mittgången och till exempel spanade efter Henry.
En ny karaktär introducerades, se nedan till vänster, som vi tror kommer att vara med i nästa säsong.

Efter ännu en lång dag var det sen dags att gå tillbaka till hotellet.

Harry Potter And The Cursed Child

Och nu kommer vi till själva huvudnumret, anledningen till att jag alls tog med mig min dotter till London: Harry Potter And The Cursed Child på Palace Theatre.

Den här pjäsen har gått i 7 år, så det var på tiden att vi kom iväg. Jag har läst manuskriptet och eftersom det är ett manuskript var det sådär som bok. Det jag inte gillade var att Harry var en så kass far till Albus, som är en av pjäsens huvudpersoner tillsammans med Scorpius Malfoy. Men efter att Nelly påpekade att Harry inte precis haft någon bra fadersfigur själv, så känns det lättare att acceptera. 

Pjäsen började 14.00. Vi var där i god tid och jag köpte två pennor och en nyckelring innan vi intog våra platser. 

 

Och sen började det. Det var inte precis som skolteatrarna från min ungdom om man säger så. Så fantastisk scen, rekvisita, ljussättning och ljud. Ja, för att inte tala om skådespelarna. Till och med scenbytena var en del av föreställningen då det kom trollkarlar och svepte med sina mantlar över det som skulle ut. Det var också häftiga specialeffekter och faktiskt riktig magi på scen (Jag och Nelly kunde i alla fall inte förstå vissa saker som hände på något annat sätt). Efter knappt tre timmar slutade det riktigt dramatiskt och det var dags för en längre paus.

Vi gick till Flesh & Buns i närheten, där vi bokat bord.
Där kastades vi rätt in i en annan upplevelse med hög musik, men bra och inte för hög. Där åt vi bland annat bao buns med svamp respektive lax.
Och nej, jag har inte druckit upp mitt bubbel. Jag fick provsmaka på två olika sorter innan jag bestämde mig för vilken jag skulle ta.

Klockan sju var det dags för teater igen. Nu med ett glas vin eftersom man får ta med det. Umbridge upplyste oss i högtalarna om att vi inte fick äta ljudligt snacks. Det skulle bli "severely punished", även så att använda otäcka muggle devices som telefoner. 

Storyn, som i manuskriptform, kändes lite platt, var en helt annan sak på teatern. Jag köper den helt och jag gillade verkligen slutet. 

Nelly ger pjäsen 10 av 10 tidvändare.

Jag ger den 20 av 10 (Det är min blogg, jag får göra hur jag vill). Ja, tidvändare är det givna att ge den, men kanske medelålders trollkarlar? Eller far-barn-relationer? Det var en hel del sådana med i pjäsen.

a-ha

 Idag var Sven och jag på konsert. Det var inte igår kan man säga. Vi var och såg a-ha på Partille arena. Anledningen till detta var att vi för ett par månader sen åkte förbi en reklamskylt på motorvägen och så tänkte jag att Morten sjunger ju himla bra, det kan vara värt att se dem live. Till skillnad från 1985, då de hade sitt genombrott, var det bara att ta fram mobilen och köpa biljetter.

Det var trevligt. De flesta i publiken var naturligtvis i vår ålder, precis som bandmedlemmarna (nja, de är 8-10 år äldre än jag). Konserten skulle börja runt 20.00. Det var inte som i ungdomen när man kunde få vänta en timme eller mer. På slaget åtta började det. Sen höll de på i 45 minuter och sen blev det kisspaus. Rimligt. Sen körde de trekvart till och sen tackade de för sig utan att ha spelat "the sun always shines on TV" och "Take on me". Ja, naturligtvis kom de tillbaka. Gubben kan verkligen fortfarande sjunga, även de högsta tonerna i "Take on me" sitter än.
Utöver musiken hade jag behållning av filmerna de visade bakom. Mycket estetiskt tilltalande.

Grotesco

I lördags var jag och "barnen" och så Grotesco på Lisebergshallen. Sven vågade inte följa med, för han är rädd för Henrik Dorsin. Innan föreställningen bjöd Per Andersson mig på sprit ur sin fickplunta, men jag tackade nej.

Redan före föreställning spelas ett typiskt kulturprogram upp på scenen. De talar om pjäsen "Stackars Koppelman".
Sen ska föreställningen börja och vi som publik får vissa förhållningsorder. Vi får inte harkla oss, hosta eller på annat sätt störa föreställningen och vi får absolut inte skratta på fel ställe.
Sen börjar den seriösa pjäsen "Stackars Koppelman". Efter en stund dyker Per Andersson upp i ett golvur och publiken skrattar. Det var fel! Mannen i klockan var inte alls rolig, utan skulle symbolisera att den kvinnliga huvudpersonen var fast i tiden. Först skällde skådespelarna ut oss och sen fick vi höra Johan Rabeus röst när han berättade att de nu hade stängt alla dörrar och ventiler och att vi skulle straffas genom att kvävas till döds.
Sen är det tydligen så att när man är avsvimmad av syrebrist kan man uppleva det som att en grotesk revy spelas upp framför ens ögon. Jag såg en del bra sångnummer, skrattade åt Per Andersson som räknade upp allt man inte får skämta om (det mesta visade det sig. Glöm inte ananas!), roades av namn som Tjockis Alkislund som stödde Rädda Baren, tankesmedjan Tänktanken och försäkringsagenten Jävla Idiot.

7 fingers - traces

I går var hela familjen på Storan och såg på en nycirkusföreställning.
Alla verkade entusiastiska efteråt så jag tror att det gillades av alla.
Jag tyckte att akrobatiken på "brandmansstängerna" och "fåtöljnumret"  var bäst. Det sistnämnda var en akrobatisk dans utifrån en tjej som satt och läste en bok men uppenbarligen hade väldiga problem att sitta stilla.