Afternoon tea på Café Royal

På Regent Street, ett stenkast från Piccadilly Circus ligger Café Royal där vi hade bord för afternoon tea redan 12.30. De har klädkod, bland annat inga sneakers, men så petiga var de inte.
Det var en lokal med guld överallt, även i taket.

Först fick vi välja te från en seriös temeny. Jag valde ett som kallades Honey Black, te från Taiwan med blad med toner av honung och muscat-druvor. Jag förstod vad de menade men kunde inte bestämma mig för om jag gillade teet eller inte och gick sen över till klassikern Earl Grey. 

  

De hade ett afternoon tea med litteratur-tema. Trevligt!  

Här har vi sandwicharna. Den översta, såg jag nu på menyn, är en amuse-bouche, och jag som åt den sist! Det är i alla fall en rostad brioche med lagrad skinka, tryffel-mascarpone och marinerat fikon. 
Sandwicharna är: Ägg-majonnäs med senaps-krasse, rökt lax med pepparrotskräm och vild rucola, Coronation chicken: kyckling, gula russin, currymajonnäs och gemsallad och en med gurka, fläderpicklad schalottenlök och färskost.

Och sen kom det söta: Bloomsbury Scones, russin och vanliga med jordgubbs-marmelad och fikonmarmelad och clotted cream.
De små bakelserna var:
Dorian's Gilded Mirror: honungsmousse, kryddiga plommon, mandelbotten och choklad.
Mrs Dalloway's Hat: Vanilj-sablé (en kaka), hasselnötsmousse, apelinmarmelad och nötpralin.
The Secret Letter: Earl Grey-mousse, Pink Lady äppelkompott och Cheesecake Sablé.

Sen var man riktigt mätt och då kom finalen. The Café Royal Library: Mörk chokladmousse, Vanilla Salted Caramel och vanilj-crémeux (en tjock mousse). Den var väldigt god, men hade varit godare om man haft lite mer plats i magen. 

Det här var en av de bättre afternoon-teerna vi varit på, tycker jag. Fin miljö och allt var gott.

Afternoon tea på the Wallace Collection

Här sitter vi och har afternoon tea i restaurangen som var en inglasad del mellan några paviljonger eller så.

Vi fick bland annat brioche med ägg, majonnäs och tryffel och en klassisk snitt med gurka. Det söta var bland annat hallon-och kokosschoux, rökt banankub och morotskaka.

Hade vi satt betyg hade det blivit runt medel. Som förväntat, kan man säga. Det här var, relativt sett, lite billigare, på en museirestaurang som har allt möjligt. Men, trevligt var det!

Sen promenerade vi hotellet, samma som vanligt. De har bytt ägare och fått en del negativa recensioner. Det var fortfarande okej. Väldigt prisvärt för centrala London, rent och en acceptabelt mjuk säng, fungerande dusch och toa. Skillnaden mot sist är att nu hade de tagit bort städning under vistelsen helt (man kunde lägga till det för ₤ 25.) De hade också rationaliserat incheckningen så att man fick göra det själv vid en skärm, inte mig emot. Den enda disken som fanns hette "Executive check in", men fungerade också som toapappersutlämning, fick vi lära oss sen, eftersom toapappret tog slut efter ett tag och jag var tvungen att ödmjukast gå och be om mer.
Efter en kort vila på hotellet bar det av till Phoenix Theatre (6 minuter från hotellet) för att se "Stranger Things".

 Jag har ju sett den förut, men ärligt talat minns jag så lite att jag inte ens kan tala om om det var samma föreställning jag såg nu eller om de har ändrat något. Kanske var det för att vi denna gången satt på balkongen :-). 

Saltram House

På eftermiddagen begav vi oss till Saltram House, som i Förnuft och känsla var familjen Dashwoods hem som de fick lämna när fadern dog och hans äldste son från ett tidigare äktenskap ärvde. 

Här syns flygeln Marianne spelade på.

Här syns huset i bakgrunden och jag som lyckligen äter Cream Tea från the Chapel Café. Vi satt väldigt trevligt i skuggan under ett träd på deras uteservering.

 

Sen tog vi en promenad bakom kapellet och hittade en tropisk oas. 

Vi avslutade med en rundtur i huset som var väldigt tjusigt med sammet på väggarna och stuckatur på lister och tak.

I ett rum hade de den största matta jag sett, och den största mattan någonsin vävd av Axminster, här står jag ungefär på mitten. Den mäter 13.5 x 5.9 meter. Tidigare hade de en röd gångmatta mitt på. Nu har de låtit göra en kopia, så att man verkligen får se hur rummet såg ut. Det syns en liten bit av originalmattan till vänster. Originalet är från 1770-talet, kopian från 2023. När kopian skulle göras fick Axminster bygga om sitt väveri för att få plats med vävstolen. Nedan inspekteras mattan innan den plockas ner från vävstolen. 

Den här tapeten var fin, tycker jag. I väggen fanns en diskret dörr.

De var väldigt stolta över sitt kök. Vi, som precis sett ett ännu mer storslaget kök, var orättvist nog inte lika imponerade. De hade fina hålslevar.

Tjolöholms slott blir aldrig gammalt

Tjolöholms slott är alltid lika trevligt: fin miljö, trevlig personal och en av de bästa afteroon teaerna i Sverige. (Jag har inte varit runt på alla i Sverige, men jag tror ändå att jag tryggt kan påstå detta.)

Tidigare ingick alltid visning. Det gör det inte längre och förra gången jag och Nelly var där hoppade vi över den då vi sett slottet så många gånger. Det kändes då som att det ändå saknades något, så denna gång bokade jag även visningen som inledde besöket.

Vi inledde i biljardrummet som sen övergår i rökrummet, alltså rummen där herrarna drar sig tillbaka efter middagen. I rökrummet finns ett par stolar, designade av Bugatti, inte han med bilarna utan hans far. 

En liknande var med i Engelska antikrundan häromåret och värderades till motsvarande 100 000 svenska kronor. Publiken flämtade till och applåderade. Damen med stolen höll masken och svarade torrt: "That's a lot". Hon hade köpt den 1965 för £10 vilket motsvarar £250 idag. 

(Den andra stolen, som jag inte fotade, var mer lik den som var med på tv.)

Lampa och takfönster över biljardbordet.

Utsikt över hallen och tavlan där. Hallen är byggd för den här stora tavlan som lyftes in innan taket byggdes. Väggarna har ett William Morris- inspirerat motiv målat på putsen.

 

Här drog damerna sig tillbaka efter middagen. Tänk att få sitta här och läsa! På vänstra bilden, bokhyllan längst ner i mitten, syns ett förråd av trollstavar?

Fin gardin och utsikt i skotska rummet.

Nedan en mysig sängalkov.

 

Här står Nelly i mörkrummet. Det tror jag aldrig att vi har sett förut.

Nu var det dags att gå ner och avnjuta vårt afternoon tea. 

Vi följde teråden här bredvid. De stämmer verkligen. Jag brukar inte vara mycket för rökiga teer med det stämmer att det passar bra till snittarna. Man får en liten kanna, lagom för drygt två koppar, så kan man hämta te när man behöver. 

 

Man måste ju fota trevåningsfatet innan man hugger in! Men vi hade redan börjat då, för det hela inleddes med en rostad jordärtskocksoppa med sotad portabello, krispig svartkål och persiljeolja. Den var jättegod! En av eftermiddagens höjdpunkter!

Snittarna var:
Äggsmörgås med dillsyrad gurka och krasse.
Krabb- och räksmörgås.
Cheddar och-lökpaj på tre sorters lök.
Friterat knyte på konfiterad anka.

Allt var gott, men om jag ska välja en, var ost-och lökpajen väldigt god. Nelly gillade knytet, i hennes fall, utan konfiterad anka.

Sen var det sconesens tur, en naturell och en med citron och vallmo. Till det lingoncurd, äppelmarmelad med vanlij och färskostcreme med citron och flingsalt. Inte ens Tjolöholm har grädde längre. Jag antar att svenskar inte vill ha det?

Och till sist, det söta.

Det var en punchrulle med päronkonjak, en pralin på clementin med råsocker och balsamicoganache, blåbärs- och vit chokladcheescake på havrekexbotten och en mörk chokladpastej med lakritspannacotta och färska hallon.

Den sistnämnda var, lite oväntat, min favorit. Lakritssmaken var väldigt balanserad. Det smakade inte salmiak utan mer som lakritsrot (men utan att behöva tugga på trä).

 

Downton Abbey the Grand Finale och Afternoon Tea på Dorsia

 Detta är en klassisk kombination (här och här). Nu för sista gången eftersom det här var avslutningen på Downton Abbey. Den här gången fick vi av logistiska skäl inleda med Afternoon Tea. Om Dorsia kan jag säga att det var trevligt och att det var sig likt. Det är ingen dålig klass på det som serveras, men det saknar det där lilla extra. Jag undrar lite över ambitionerna i köket när man i stort sett serverar samma bakverk som 2019.

Sen var det film och vi fick hälsa på i Yorkshire på Downton Abbey för sista gången. Nu har det hunnit bli 1930. Det var många avsked. Carson ska verkligen gå i pension nu. Mrs Patmore (numera Mrs Mason) ska också pensioneras. Det är också dags för Lord Grantham att på allvar lämna över styret till lady Mary och det gör han med besked.

Här ses han kyssa sitt slott farväl innan han och Lady Cora promenerar till änkebostaden där de nu ska bo.
Därför ger Anna filmen 10/10 medgörliga Lord Grantham.

Det är många stora förändringar på gång. Ekonomin är skakig och familjen bestämmer sig för att sälja sitt Londonpalats och köpa en våning istället. Ja, du hörde rätt. De ska bo i någon slags "layer Cake of strangers" när de är inne i London för "säsongen".

Här tittar de på en lägenhet där Robert får lära sig att man inte går upp utan sidledes när man ska gå och lägga sig. Därför ger Markus filmen 9/10 sålda hus.
 

Jag ger den 9/10 röda sidenklänningar (egentligen med tillhörande cape, men den här suddiga bilden från trailern var det bästa jag kunde hitta). 
Den får lite avdrag för att de andra Downton Abbey-filmerna nog är lite bättre och att filmen mest var ett utdraget farväl, vilket också var fint och bra: att alla nu får leva lyckliga i alla sina dagar.

Nedan: Lady Mary i sidenklänningen när hon blir utkastad från en fest när det framkommer att hon har skilt sig. Det väntas kungligheter till festen och inga fina damer och herrar kan vara i samma rum som en frånskild. 

 

Men familjen är fortfarande en maktfaktor, särskilt Lady Edith, Markisinna av Hexham, vilket syns här vid deras intåg på Ascot racecourse.

Noël Coward, ovan med cigaretten, spelar en viktig roll i filmen. Han är den som, på grund av sin berömdhet tillsammans med en brist på respekt för konventionerna, får Mary att accepteras av grannskapet igen efter skilsmässan. 

Det visade sig att han fick inspiration till sin pjäs "Privatliv" av Lady Mary!

Därför ger Nelly filmen 5/5 privatliv i betyg.

 Det anordnas också en "County Fair". Isobel Crawley ser till att få in lite nytt blod i styrelsen med Mr Carter och Daisy.

Så slutar det med att alla är glada, vilket det enligt den gamle sure styrelsemedlemmen Sir Hector, ofta gör när man sänker sin standard.

Därför ger Mia filmen 10/10 lyckliga slut.