Afternoon tea på Café Royal

På Regent Street, ett stenkast från Piccadilly Circus ligger Café Royal där vi hade bord för afternoon tea redan 12.30. De har klädkod, bland annat inga sneakers, men så petiga var de inte.
Det var en lokal med guld överallt, även i taket.

Först fick vi välja te från en seriös temeny. Jag valde ett som kallades Honey Black, te från Taiwan med blad med toner av honung och muscat-druvor. Jag förstod vad de menade men kunde inte bestämma mig för om jag gillade teet eller inte och gick sen över till klassikern Earl Grey. 

  

De hade ett afternoon tea med litteratur-tema. Trevligt!  

Här har vi sandwicharna. Den översta, såg jag nu på menyn, är en amuse-bouche, och jag som åt den sist! Det är i alla fall en rostad brioche med lagrad skinka, tryffel-mascarpone och marinerat fikon. 
Sandwicharna är: Ägg-majonnäs med senaps-krasse, rökt lax med pepparrotskräm och vild rucola, Coronation chicken: kyckling, gula russin, currymajonnäs och gemsallad och en med gurka, fläderpicklad schalottenlök och färskost.

Och sen kom det söta: Bloomsbury Scones, russin och vanliga med jordgubbs-marmelad och fikonmarmelad och clotted cream.
De små bakelserna var:
Dorian's Gilded Mirror: honungsmousse, kryddiga plommon, mandelbotten och choklad.
Mrs Dalloway's Hat: Vanilj-sablé (en kaka), hasselnötsmousse, apelinmarmelad och nötpralin.
The Secret Letter: Earl Grey-mousse, Pink Lady äppelkompott och Cheesecake Sablé.

Sen var man riktigt mätt och då kom finalen. The Café Royal Library: Mörk chokladmousse, Vanilla Salted Caramel och vanilj-crémeux (en tjock mousse). Den var väldigt god, men hade varit godare om man haft lite mer plats i magen. 

Det här var en av de bättre afternoon-teerna vi varit på, tycker jag. Fin miljö och allt var gott.

Hidden London, Holborn

 

Den här morgonen tog vi en inte så lång promenad till Pear Tree Café i Lincon's Inn Fields. I parken såg vi små papegojor, hals-band-parakiter, som det tydligen finns ett gäng vilda av i London. 

Bilden nedan är inte min, bara ett exempel för att visa hur de ser ut.

 

 

Sen gick vi till Holborns tunnelbanestation och möttes av tre guider som skulle visa oss hemliga delar av tunnelbanan. En av dem hade till uppgift att se till att vi inte kom bort. De andra två turades om att informera och de var väldigt bra. Just så entusiastiska och kunniga som man förväntar sig att någon som pratar om tåg ska vara. Rundturen tog knappt 1 1/2 timme och man blev lite trött eftersom det var varmt och man fick stå mycket. Men, värt det!

Här är Nelly på väg ner i underjorden. Vi fick gå i en lång trappa för att komma ner. 
Vi fick veta att Holborn Station var klar 1906 och att den inte byggdes med det, för de andra stationerna, karaktäristiska röda teglet, då staden ville att stationen skulle matcha omgivande, nybyggda, pampiga byggnader. 

Förutom Central och Piccadilly Line fanns här också en liten extralinje som bara gick mellan Holborn och Aldwych. Den byggdes för att det fanns ett parlamentsbeslut på det. Jag vet inte om någon visste varför.  Premiärturen hade 0 passagerare och likaså den andra turen. Med tredje tåget åkte 1 person. Sista turen, 1994, var däremot fullsmockad med tunnelbaneentusiaster. Den här linjen hade två plattformar, en stängde redan 1917, bland annat för att så få åkte. 

 

Under andra världskriget blev två oanvända plattformar på stationen hem och arbetsplats till krigspersonal med kontor, kök, badrum och sovrum.

Före, och även, efter kriget har en av plattformarna använts till ett fysiklabb, för experiment med kosmisk strålning. 

En modelljärnvägsklubb har också hållit till här. 

Efter en allvarlig brand vid Kings Cross 1987 såg man över reglerna kring vad för typ av brandfarligt material som fick finnas i tunnelbanesystemet och kom fram till att det varken var bra med ett fysiklabb eller med modelljärnvägar. 

 

Ovan syns en gammal skylt som en tunnelbaneexpert kan datera med hjälp av vilka stationer som finns med och med hur många fjädrar pilen har. Från början var det fyra och sen minskade det successivt till ingen alls. Så den här skylten var från 30-talet, tror jag.

Bredvid syns bara en tunnel, men plattformen jag var på har använts i en del filminspelningar, bland annat Superman IV, 1987. I den börjar ett tunnebanetåg skena, Stålmannen får stoppa det och scenen avslutas med att Stålmannen informerar alla på plattformen om att Londons tunnebana fortfarande är ett av de säkraste sätten att resa. 

Lite av varje i London

Efter utställningen promenerade vi lite i St James Park. Det var mycket folk i London, mer än i april-maj, skulle jag säga. Sen kände Nelly att det var dags för lite baskisk cheesecake så vi gick till La Maritxu. Vi gick bland annat genom Burlington Arcade. En shoppinggata för dem med lite dyrare smak än vad vi har. Den här gången hade La Maritxu några nya smaker och jag tog en men mango-passionssmak. Den var god, men egentligen är originalet godare.

Därefter var det dags att besöka Liberty. Jag behövde faktiskt lite nya Libertytyger. Jag har blivit van vid att ha några fina tyger från Liberty i mitt lager hemma och nu var det ganska tunt på den fronten. Nelly letade upp någonstans där hon kunde sitta och vila medan jag botaniserade runt bland tygerna. Det är alltid lite överväldigande med det stora urvalet. Till slut valde jag tre bomullstyger och ett i linne. 

Sen gick vi till en ny matgalleria vid Leicester Square och åt fish & chips till lunch/middag.
Den var i princip god, men fisken smakade lite dy som fisk kan göra ibland, inte deras fel.

På kvällen gick vi och såg Oliver!

Det är ju en gammal musikal-klassiker. Vi tyckte att den var sådär. Inte dålig, men vi har sett bättre. Vi har säkert fått högre krav nu när man sett så mycket. Nelly tror att hon har blivit blasé när det gäller barn på scen och inte blir lika imponerad längre. Det var en del stora nummer med med dans, sång och många på scenen. Det var bra, tycker jag. Det var en del försök till humor som vi tyckte var måttligt roliga, typ att någon viftar okontrollerat med handen, gör en min och säger öööh. 

Queen Elizabeth II: Her Life in Style, del 4 (tweed och plast, men ingen polyester)

Från 1967 och framåt använde drottningen genomskinliga plastparaplyer från Fulton's i så kallad "birdcage style".  Kanten var i olika färger för att matcha kläderna. Om det var riktigt regnigt kunde hon ta på sig en genomskinlig regnkappa. 

Allt var ju inte gala och drottningen klädde sig ofta i tweed. Här är en kavaj och kjol från 1952. Jag tyckte det var snyggt med de två olika rutmönstren.

Här är en klänning i siden och sidenchiffong med körsbärsblom som drottningen bar vid ett statsbesök i Japan 1975. Den rosa klänningen till höger är också i siden och är från 1986. Den vita klänningen bars vid drottningen historiska statsbesök på Irland 2011, en sidenklänning med treklöverapplikationer. 

Här har vi lite härliga 70-talsklänningar som, om de var någon annans, skulle ha varit i polyester. Men dessa är alla i siden och inget annat.

Den här jackan var rolig och lite oväntad. Det var en present till drottningen 1970 när hon var på besök i Kanada. Jackan är i mocka och klänningen är förstås i siden.

Nedan har vi lite typisk drottningstil. En rosa ensamble från 1976 och en ljusblå från 2002. Allt i siden, såklart

Och här har vi ytterligare ett plagg i serien: Vad man kunde tro var polyester men som är siden (1972).

.

Och till sist lite färgglada kappor. Sen är det klart, jag lovar! 

 Här är en cerise klänning och kappa från 1968. I siden, faktiskt.

Sen har vi en lila ullkappa från 2008, med ett av drottningens matchande paraplyer.

 Den gula kappan i Shantung-siden är från 1973.

Drottningen klädde sig ofta färgstarkt och i alla regnbågens färger för att synas bra, sägs det. Hon måste ju också ha gillat det, annars finns det väl andra sätt att synas. 

Queen Elizabeth II: Her Life in Style, del 3 (aftonklänningar och kröningsklänningen)

Ovan en opera-mantel i svart sammet från 1975, bredvid en sidenklänning med släp från 1961 och nedan en klänning från 1958 i siden och silkessammet.

Här är en pärlbroderad sidenklänning från 1956

Drottningen hade inte bara pärlbroderade klänningar i vitt. Här en, som jag vill kalla, aprikos från 1963.

Nedan en ljusgrön från 1957,

Ovan bilden som valts som presentationsbild för hela utställningen. Det är en ensemble som drottningen bar på prinsessan Margarets bröllop 1960.

Det fanns mycket hattar också. Det är nästan så man önskar att det var normalt att bära hatt på det sättet. Man kan verkligen sätta vad som helst på huvudet. Nedan några exempel.

Så har vi den finaste klänningen av dem alla! Kröningsklänningen från 1953. Naturligtvis designad av Norman Hartnell. Det var drottningens egen idé att broderierna inte bara skulle vara i guld och silver och att det förenade kungadömets blomsteremblen skulle infogas i broderiet: Tudorrosen, den skotska tisteln, den irländska treklövern och den walesiska purjolöken samt den australiensiska akasian, den nya zeeländska silverormbunken, det kanadensiska lönnlövet, den indiska lotusblomman, vete, bomull och jute från Pakistan och den sydafrikanska protean (en blomma jag inte hittade något svenskt namn på).

 Här har vi ett prov på akasia. Resten kan man se här. 

Nedan klänningen på utställningen och till sist drottningen på kröningsdagen. 

Queen Elizabeth II: Her Life in Style, del 2 (50-talsstil och brudklänning)

 Det där var ju inte hela utställningen. Det kommer mera!

 Här är ett par New Look-inspirerade kappor i bomullssammet från slutet av 40-talet.

 Det här känns väl 50-tal!?
En så kallad "poodle skirt" då pudlar var ett vanligt motiv. Nedan syns prinsessan på ett squaredans-party i Ottawa, Kanada, 1951. (Blusen är en kopia.)

20 november 1947 gifte sig Elizabeth med löjtnant Philip Mountbatten. Klänningen var designad av Norman Hartnell. Han fick veta bara 3 månader före vigseln att en av hans designer hade "vunnit". Klänningen är gjord av duchessesiden, en slöja av sidentyll och en massa pärlbroderier på allt. 350 sömmerskor och brodöser arbetade med klänningen i 3 månader. Alla, även lärlingarna, fick sätta minst ett stygn i klänningen för att alla skulle känna sig delaktiga. 
Det var fortfarande klädransonering och drottningen fick 200 extra klädkuponger för brudklänningen. Jag vet inte om klänningen i sig motsvarade 200 kuponger eller om det också innefattade brudnäbbar och sådant. Nedan syns klänningen på utställningen och nederst ett pärlbroderiprov.