Winchester och hemresa

 Vi fick sen åka buss i många timmar innan vi kom fram till vårt sista stopp: Winchester.
Motorvägen går förbi Stonehenge och där är det alltid köbildning eftersom folk saktar ner för att fotografera. Det är ett stort problem och det finns funderingar på att gräva ner vägen i en tunnel för att få trafiken att flyta på. När det ändå gick så långsamt tog jag ett kort.

 I Winichester gick vi förbi den berömda katedralen men stannade inte där.

I stället gick vi till en pub. Sven tog en öl.

Jag tog en cider och pommes frites.

Innan avfärd hann vi också med en promenad längs River Itchen. Den har otroligt klart vatten. Det är nåt med att den rinner genom kalksten.

På hotellet var det gemensam middag som avslutning. 
Frukost var 6.00 nästa dag. Min första tanke var att det var onödigt att gå upp så tidigt för frukost innan flygplatsen, men det var innan jag hade insett att jag ville tillbringa så kort tid som möjligt i den hårda sängen. Frukosten var god, så det var värt det.

Dartington Hall Gardens

 Idag var det dags att åka mot Gatwick för en sista hotellnatt innan flyget hem. 
På vägen stannade vi först vid Dartington Hall i Devon. De har en trädgård med många, gamla, fina träd. Många av byggnaderna är från 1400-talet. Där finns också ett hotell, så man kan bo där om man vill! 

Här har vi the Swamp Cypress, 150 år och den största av sin sort i Devon.

 

Sven beundrar the Lucombe Oak som är 300 år och en intressant hybrid mellan Turkisk ek och korkek.

Jag står vid en idégran, som jag tror är anonym eftersom den står bredvid the Old Yew Tree, som är 1500 år gammalt (se nedan).

Därborta skymtar svanfontänen, spännande!

På plats var den lite mindre imponerande än jag hoppats på.

Här sitter Sven och planerar hur vi ska gå tillbaka. Hans idé var att springa handlöst nerför grästerasserna som syns på bilden under. De är ganska höga och branta. Jag tog en annan väg...

The Eden Project

För 25 år sen stod de här växthusen klara, byggda i ett gammalt kaolinbrott (alltså porslinslera). Varje hexa-och pentagon är en luftkudde med plastväggar. 

Vi kom dit vid ettiden och kände att det passade bra att inleda med lunch. Det fanns några caféer och restauranger i byggnaden mellan de två "biomerna" (växthusen). Där var det stökigt och högljutt, så vi var glada när vi hittade till denna oas: en restaurang i medelhavsdomen. 

Vi valde ett bord i skuggan. Jag åt en pizza och Sven tog en ceasarsallad. 

Här ser man restaurangen på håll. Och bortanför, skogen utanför domen.

Efter lunchen promenerade vi först i medelhavsdomen.

Därefter var det dags för den stora utmaningen: världens största inomhusregnskog. Det var en varm dag och vi var svettiga redan innan, så det var ganska tufft, men vi tog det lugnt och utnyttjade de möjligheter till avkylning som fanns, exempelvis regn och vattenånga. 

Det fanns en del blommor, men den stora behållningen var nog alla fina bladväxter.

De hade även trädgårdar utomhus, men på våra 3 1/2 timmar hann vi inte med det.

 På kvällen blev det en sista middag och promenad i Plymouth innan det var dags att gå till hotellet och packa ihop inför morgondagen.

The Garden House

Om Heligans förlorade trädgårdar var resans besvikelse var detta resans positiva överraskning. Med sitt ganska anonyma namn och beskrivningen en mindre trädgård fanns det inga direkta förväntningar inför, särskilt denna varma sommar när så mycket vi sett varit torrt och visset. Det var lite torrt och överblommat även här, men det gjorde inget då trädgården i grunden var så fin med vindlande, smala stigar och många, olika bänkar.

Vår grupp fick komma en timme innan öppning för allmänheten, vilket gjorde att det var extra lugnt och skönt.

 

Lionel och Katharine Fortescue köpte huset, tidigare en prästgård, 1945 med avsikt att göra en trädgård. När de funderade på vad de skulle kalla stället föreslog Katharine "The Garden House". Lionel tyckte att det var något förmätet då det ännu inte fanns en trädgård, men Katharine menade att det skulle vara svårt att ändra namnet sen, så det blev the Garden House.

 Här har vi munkhätta. En rest från tiden då det här låg ett kloster?

Vi besökte caféet och jag tog en scones som var den största jag någonsin sett!

Tornet är en rest från prästgården som byggdes 1603. 

 

The Lost Gardens of Heligan

 Det här är en av Cornwalls mest kända trädgårdar som jag såg mycket fram emot att besöka. Främst för den fantastiska historien om den gamla trädgården med exotiska växter som förföll efter att trädgårdsmästarna blev inkallade under första världskriget och som sen upptäcktes under allt ogräs och restaurerades till sin forna glans. Den har också fått höga betyg och lovord från besökare. 
För oss blev trädgården en stor besvikelse. Det började med att vi inte ens hittade hur man kom in i själva parken. Vi hade inlett med att köpa te och kaffe och såg därför inte var de andra gruppresenärerna tog vägen. Vi skojade om att det var vi som var lost i Heligan. Sen fick man gå på breda, beigea sandstigar med låga, bruna staket på sidan, vilket jag tyckte gav en stark känsla av att gå i en djurpark eller nöjespark snarare än en trädgård. Den känslan förstärktes av att man hörde tv-äventyraren Steve Backshall, som var på scen någonstans i parken och pratade oavbrutet. Det gav inte riktigt det där trädgårdslugnet man vill åt. Trädgården kändes väldigt överexploaterad. 
Det var lite fint också, till exempel i djungeln med sina trädormbunkar.

Det fanns också en del djur. Här är ett par kejsarankor.

 I köksträdgården hittade vi en äppelallé. Tyvärr inga ananaser då deras grop, "the Pineapple Pit" restaurerades.

 

Trebah Garden

 På morgonen åkte vi till Trebah Garden, en trädgård som anlagts i en ravin och därför har extra fuktigt och varm klimat, lämpat för tropiska växter.

Det är tydligen ett väldigt gynnsamt läge för bambu, som där växer fortare än någon annanstans i Storbritannien: uppemot 10 meter per år. De har 50 olika arter och varianter. De måste skydda de nya bambuskotten mot ekorrar. 

Nej, det är inte jag som har blivit liten som en tesked, det här är jättegunnera.

De hade en hortensiadal där jag fotade lite blommor. Tydligen var det en svensk botanist, Peter Thunberg, som tog med sig hortensia från Japan till England i mitten på 1700-talet. 

 

 En vacker bro förhöjer trädgården.

 

Längst ner i trädgården kommer man ner till havet och en stenig strand.