Gin och utsikt

På kvällen var det inplanerat en gemensam middag på The Village, en restaurang med grekiska influenser. Sven beställde jätteräkor. Jag beställde stekt makrill och fick fem makrillfiléer på en tallrik och en grekisk sallad i en skål bredvid. Inga krusiduller, kan man säga.

Innan middagen hann vi med att gå till Plymouth gin distillery. Vi kom dit precis innan deras shop stängde och jag köpte med mig en flaska gin.  

Sen tog vi en gindrink i deras Refectory Bar. Byggnaden är från 1400-talet och det här rummet är det mest intakta. Från början var det ett kloster för the Black Friars. Sen har det varit fängelse, samlingssal och allt möjligt. 1620 tillbringade pilgrimerna en sista natt här innan de tog skeppet Mayflower till Amerika och bildade ett nytt Plymouth där. Det blev inte ett gin-destilleri förrän 1793.

 Sven tog en vanlig gin & tonic. Jag tog en Pineapple Snapper: Gin, Grön Chartreuse, sockerlag, citronjuice, ananasjuice, tabasco och flingsalt, ätbar blomma och salt gurkskiva. Den var jättegod! Jag har aldrig druckit en salt och kryddstark drink förut och det funkade. Vi hade gärna gått tillbaka till baren igen, men det hann vi inte på denna resa.

Efter middagen tog vi en promenad. På nedre bilden, med lite utsikt över Plymouth, syns inte vårt hotell, men det ligger strax höger om kyrktornet längst till höger i bilden.

Saltram House

På eftermiddagen begav vi oss till Saltram House, som i Förnuft och känsla var familjen Dashwoods hem som de fick lämna när fadern dog och hans äldste son från ett tidigare äktenskap ärvde. 

Här syns flygeln Marianne spelade på.

Här syns huset i bakgrunden och jag som lyckligen äter Creme Tea från the Chapel Café. Vi satt väldigt trevligt i skuggan under ett träd på deras uteservering.

 

Sen tog vi en promenad bakom kapellet och hittade en tropisk oas. 

Vi avslutade med en rundtur i huset som var väldigt tjusigt med sammet på väggarna och stuckatur på lister och tak.

I ett rum hade de den största matta jag sett, och den största mattan någonsin vävd av Axminster, här står jag ungefär på mitten. Den mäter 13.5 x 5.9 meter. Tidigare hade de en röd gångmatta mitt på. Nu har de låtit göra en kopia, så att man verkligen får se hur rummet såg ut. Det syns en liten bit av originalmattan till vänster. Originalet är från 1770-talet, kopian från 2023. När kopian skulle göras fick Axminster bygga om sitt väveri för att få plats med vävstolen. Nedan inspekteras mattan innan den plockas ner från vävstolen. 

Den här tapeten var fin, tycker jag. I väggen fanns en diskret dörr.

De var väldigt stolta över sitt kök. Vi, som precis sett ett ännu mer storslaget kök, var orättvist nog inte lika imponerade. De hade fina hålslevar.

Lanhydrock

 På morgonen gick bussen till Lanhydrock House and Gardens, ett trivsamt gammalt "country house". Huset är från 1600-talet men blev ganska förfallet under senare delen av 1600-talet. I mitten på 1700-talet ärvdes det av George Hunt som började rusta upp det igen. Hans syskonbarn, Anna Maria Hunt, som sen ärvde huset, med en hel del skulder, lyckades göra godset lönsamt igen. 1881 förstörde en brand stora delar av huset, som sen inreddes i modern, viktoriansk stil med elektricitet och allt. 

Här står Sven vid den tjusiga entrén.

Och nu har vi kommit innanför grindarna.

Lanhydrock är känt för sina fina magnolior. De har ju sin huvudsakliga blomning tidig vår, men några blommor kunde man se även nu.

Nedan följer lite bilder på oss vid olika dörrar.

 

Vi åt en tidig lunch bestående av en cornish pasty, en paj med kött och grönsaker. Det var något jag valde främst på grund av att det är en traditionell rätt. Jag blev positivt överraskad av att den också var väldigt god. Den smakade bra och fyllningen hade exakt rätt konsistens, godare än en vanlig köttfärspirog. 

Sen gick vi in i huset och och imponerades framförallt av köksavdelningen.
Som nämnt ovan hade huset elektricitet och här syns några tjusiga lampknappar.

 

Köket bestod av många rum, till exempel för beredning av kött, grönsaker och mejeriprodukter. Ovan syns den stora spisen med några av alla grytor och formar i koppar. Köket hade givetvis kapacitet för att grilla hela djur.

Här är mejerirummet med en smart stenskiva där man kan hålla matvarorna kalla med hjälp av rinnande vatten.

Nedan lite mer koppar och en bestick-diskmaskin.

 

Barnens badkar med rinnande vatten.

Här sov barnens jungfru nära alla barnen och med minstingen bredvid sig.

I garderoben verkar det mest ha funnits vitt och spets.

Slutligen några mer husbilder och en blomma från trädgården. 

Hotellet och middag

 På kvällen kom vi fram till vårt hotell i Plymouth, Leonardo hotel. Det var över förväntan, då det ser ganska trist ut på bilderna. Det var stort och fräscht och serverade en okej frukost. För mig blev det äggröra, champinjoner, stekt potatis och vita bönor i tomatsås. Men det var ju inte nu, för nu var det dags att bege sig ut på stan för middag.

Här har vi vårt hotellrum. Jag fick en egen dubbelsäng! På sängen ligger vår nya utflyktsfilt, inköpt i national trust-shoppen vid Montacute House. 

Plymouth är en stad som bombades svårt under andra världskriget. I centrum finns i stort inga gamla byggnader kvar. Bredvid vårt hotell, fanns en gammal kyrka, nu en ruin, som bevarats som ett minne. Bakom syns ett mer nybyggt köpcentrum.
En arkitekt med visioner planerade Plymouths nya centrum i en närmast brutalistisk efterkrigsstil som få finner estetiskt tilltalande, men som nu är k-märkt på grund av den historiska betydelsen. 

 

Vi gick ner mot hamnkvarteren och åt fish and chips på en fiskrestaurang. 

Det var fler än vi som gärna ville smaka.  

Montacute House

 Idag (enligt datumet, jag skriver det här en vecka senare) var det dags att dra till Cornwall för att titta på trädgårdar. En gruppresa där någon annan planerat och det bara är att hänga med. 
Vi fick börja med att gå upp kvart i fem för att åka taxi till flygplatsen. Sen fick vi vänta en bra stund på Gatwick då det även var resenärer från Stockholm som skulle med. 

Vi laddade med mackor, frukt och dryck för att klara resan västerut. Första stoppet var en bensträckare på en bensinmack. 

 

Sen gjorde vi ett stopp på vägen i Montacute och tittade på Montacute House. Ovan ett hus i byn, byggt i, den för området, karaktäristiska gula kalkstenen, som även Montacute House är byggt av.

Här har vi Montacute House som det såg ut idag. Huset var färdigbyggt 1601 och vittnade om stor rikedom med alla sina fönster. Allt var väldigt torrt och alla gräsmattor vi såg på resan var så här torra och vissna. 

Bredvid syns huset från filmen Förnuft och känsla från 1995.

Det var hem åt Makarna Palmer där Elinor och Marianne stannar på väg hem från London och där Marianne blir dödssjuk efter en promenad i regnet. 

Här går Marianne ut på promenad.

Här ser man de mörka skyarna.

Här syns samma, breda gräsväg som i filmen, men mindre frodig. Förr var detta vägen till London, så denna färg kanske är mer realistisk.

 

Grindvakten fick bo i det här huset som, på den tiden, var höjden av lyx för en tjänare. Det fanns sängar, värme och ett rum som kunde användas som verkstad.

Här har vi Montacutes berömda, vindlande idegranshäckar och här står jag som ett bevis på att vi faktiskt var där.

 De har också andra formklippta idegranar, se bild ovan från filmen för att se dem i all sin prakt. De har nyligen klippt ner dem, för att de ska hålla formen. De ser döda ut, men om några år kommer de att vara gröna och fina igen. Nu matchar de ju gräsmattan, kan man säga...

Vi fick också gå in i huset, men även där blir det bättre om några år. Nu kunde man inte gå upp på övervåningen då de håller på att restaurera trapporna. De är byggda av samma sten som huset och efter 400 år håller de på att falla sönder och behöver förstärkas. 

 

I huset hänger en gobeläng som var en antikvitet redan när huset var nytt. Den är från mitten av 1400-talet och föreställer, som ni ser, en riddare.