Duvor

Duvor är ju fantastiska på att flyga med brev och så, men bygga bo är de inget vidare på. 

I år bestämde sig duvorna för att bygga ett bo på en avsats precis ovanför mitt fönster. Tyvärr är avsatsen så smal att alla pinnar de forslade dit bara ramlade ner. Ändå höll de på i månader.

 

Nu har vi två duvpar i trädgården, oklart om det ena är samma eller om det är två andra. Hur som helst satsar ett av paren på en plats över ingången till Fåfängan. Där har duvpar lyckats föda upp ungar förut, men vi tycker inte att det är så bra då det blir så mycket fågelskit på trädäcket. Här syns boet och alla pinnar nedanför som trillat ner.

 Här har vi fru Duva i sitt bo.

Och nedan har vi fru Duva II, som har lyckats, åtminstone tillfälligtvis, lägga några pinnar i en grenklyka.
Ja, vi får se om det blir några duvungar i år.

En gin- och tweed-lampa

 Jag tror aldrig att jag har kommit mig för att blogga om lampan som är gjord av en ginflaska och tyg inköpt på Yttre Hebriderna. Det tog sin tid innan den blev gjord. Ginen hade varit urdrucken sen länge när vi väl kom oss för att införskaffa ett fäste för lampa, som passar i en flaska, och en lampskärm att klä. Tyget är limmat på skärmen, inte min favoritmetod för att fästa saker, men det var inte så svårt. 
Så här är den nu:

En "semesterdag"

 Egentligen inte en semesterdag, men lite den känslan. Vi tog en biltur till Kinnekulle för att hämta en stenskiva som Sven beställt. På vägen stannade vi vid stenugnsbageriet vid Nääs fabriker och köpte bröd och bulle.

Efter att ha hämtat stenskivan åkte vi till Hällekis trädgårdscafé för lunch. 

 Där fick man sitta i orangeriet, eller, som Sven påpekade, vindruveriet. 

 Vi åt grillad kyckling med potatis, bbq-sås, chimichurri och pickles, väldigt vällagat och gott. En sån rätt som gör en glad hela dagen!

Sen var det tyvärr slut på "semestern" och vi fick åka hem igen. 

Azaleadalen

 Idag åkte vi till Slottskogen och åt lunch på Villa Belparc för att sen promenera till Azaleadalen.

Så fint! Blommande rododendron är bland det vackraste jag vet.

 

Hemresa från Falun

 På hemvägen stannade vi först i Nora och åt glass. De har alltid smakerna vanilj och hasselnöt och en tredje smak som varierar. Idag var det viol. Gott!

Sen körde vi på till Lidköpingstrakten och åt en lunch/middag på Kinnekulle. De hade morsdagsbuffé med en massa gott. 

Väl hemma hade man behövt en helg till att vila upp sig på...

En dag i Falun

 

Vad ska man göra i Falun om inte besöka gruvan? Här har vi den stora gropen. Från början var det här en gruva under jord, men 1687 rasade gruvan ihop. Ingen dog, märkligt nog. Kanske hade gruvarbetarna fått sluta tidigare för att fira midsommar. 

Nu är gruvan inte längre i bruk. Det ser ut som om man en dag bara lämnade sina maskiner och gick hem.

Eller vänta, här kommer ju gruvarbetarna.

Nej, det är bara besökare som ska titta på gruvan. Vi gjorde inte det den här gången eftersom man måste vara minst 3 år och kunna gå själv i en massa trappor.

 

 

Efter en promenad runt Stora Stöten blev det lunchfika.

 Sen åkte vi till Sundborn och Carl Larsson-gården. 

Ovan syns det berömda blomsterfönstret från utsidan. Vi gick en tur i huset också men där fick man inte fotografera. Man fick inte heller röra något. Förståeligt, men inte så lätt för en som ännu inte fyllt två. Hon skötte sig ändå väldigt fint och störde bara guiden lite när hon pratade högt om böcker i ett glasskåp som man behövde ha en nyckel för att öppna, men nyckeln verkade vara borta.

Här har vi Stortorget i Falun. Eller det antar jag. Jag har inte kollat vad torget heter, men det var jättestort. På kvällen gick vi ut och åt på en italiensk restaurang. 
 

Bilresa till Falun

 Vi reste allihop upp till Falun för att fira Nellys födelsedag i förväg.

 Första stoppet blev i Vara för att äta frukost på Conditori Nordpolen, väldigt trevligt. För mig blev det sillmacka och jordgubbsmoussebakelse. Bakelse till frukost? Ja, jag kan bara inte besöka ett nytt konditori och inte prova något bakverk.

Nästa stopp blev en promenad vid Sjötorps slussar. Där fanns både grus, pinnar, kottar och maskrosor. Så kul!

Det fanns också små stenpelare (heter säkert något annat, jag vet inte vad) man kunde balansera på. 

 Nästa stopp blev för sen lunch i Grythyttan, Sveriges centrum för gastronomisk utbildning. Det avspeglade sig inte i deras kantin, men huset var fint och genom en öppen dörr kunde jag lyssna lite på fredagseftermiddagens föreläsning om te.

Än hade vi en bit kvar och först tio timmar efter avfärd var vi framme. Om man bara kör nonstop tar det sex timmar, men det är ju helt orimligt, med eller utan litet barn. Väl framme åt vi tacos och tårta hos Nelly och Victor.

 Vi bodde på Hotell Lugnet. På tionde våningen, så man skulle kunna tro att vi skulle ha utsikt över stan, men trots att vi var så högt upp var träden högre.

 

Säveåns två sidor

 Idag tog jag och Sven en promenad längs Säveån i Flodatrakten. Det var fantastiskt vackert, en strid å med mossiga stenar.

Det var en fint anlagd stig med stadiga spångar och trappor, så ingen jobbig terräng och man slapp bli blöt om fötterna. 

Halvvägs rastade vi vid Hillefors Grynkvarn och åt en bulle.

Vi hade kollat på kartan som satt uppsatt vid varje ingång till det här lilla naturreservatet och planerade att gå tillbaka på andra sidan av ån. 
Först fick vi gå genom några ängar. Raka spåret, men ganska trist promenad. 

Sen kom vi fram till en rejäl grind och några trappor igen, vilket fick oss att tro att vi var på rätt spår. Vi kom fram till ett gravfält och trodde att vi nu skulle kunna ta oss ner till stigen längs ån.

Det var brant, lerigt, snårigt och vi kom inte fram till någon stig utan till helt omöjlig terräng och fick ta oss upp igen. 

Färden gick genom högt gräs, hallonsnår, fallna träd, gamla stenmurar, upp och nerför branten vid ån och över bäckar. Det riktiga lågvattenmärket var när vi blev blockerade av ett elstängsel. Det var inga problem för Sven att klättra upp i ett träd och hoppa ner på andra sidan. Men jag är verkligen en tant när det gäller att ta mig över hinder och oländig terräng. Jag känner att jag måste ha minst en fot, eller kanske hand, säkert i marken och jag kunde bara inte hoppa. Vad som hände i stället var att jag typ välte av trädet och blev hängande med baken mot elstängslet. Och ja, det var påslaget. Stöten var inte så farlig i sammanhanget och jag klarade mig undan med blotta förskräckelsen samt ett blåmärke på underarmen.

Guldsvampar

 Sammanfattningsvis tyckte vi att promenaden på den södra sidan var mycket bättre än på den norra. Vi undrade varför de hade ritat ut en stig på kartan som uppenbarligen inte alls fanns i verkligheten.
Det hade de inte, men vi vill inte prata något mer om att vi misstog naturreservatets röda gränslinje för en stig...
Den rosa linjen visar ungefär hur vi gick. Vi hann tillbaka till bilen strax innan det började regna, så det var ju ändå bra!

 

Semester i Skövde

Eller jag menar jobb, men ändå. Solen sken och jag tog en promenad i Boulognerskogen.

 Till och med Kanadagäss är söta som små. Strax efter detta foto fällde föräldrarna ut sina vingar och fräste åt mig, ganska hotfullt men de lät mig ändå passera.

I centrum hittade jag dessa söta grisar.

Grodor

Det fanns en ny skylt vid ingången till Delsjöområdet. Varning för grodor!
Varningen kan behövas, för på vårkvällar är stigen kraftigt befolkad av parningssugna grodor.

 

 

 Här ser vi en av dem:

Och här ser vi resultatet:

En fysikföreläsning på annandagpåsk-kvällen

Underhållning i form av en fysikföreläsning i Scandinavium, kan det vara något? 
Jag och Sven gick och såg Brian Cox som pratade om snöflingor, symmetri och atomer, universum, svarta hål, galaxer, liv på andra planeter och vad som fanns före Big Bang. Sen kom han in på partikelfysik och det blev jag inte klokare av. 
Som vi lärt oss av Per Andersson i "Räkhäst" består hjärnan mest av kartong och jag tror inte ens att jag har några kartonger för fysik eller astronomi. Jag tror att hjärnan tittar på informationen som kommer in, tänker det här kan vara bra att ha någon gång, men jag vet inte vad det är och lägger det i en kartong med blandat skräp där jag aldrig hittar det igen.

Här ser vi Brian Cox framför den stora skärmen där han visade sin "Powerpoint-presentation". 

Här är en liten bok Johannes Kepler skrev, på 1500-talet, om snöflingans fantastiska symmetri. Han skrev då att han inte kunde förklara varför och sen pratade Brian Cox om att nu har vi förklaringen, det handlar bland annat om atomer, som man inte hade koll på för drygt 400 år sen.

 

 

 

 

 

 

 

Om liv i universum: Det finns två tusen miljarder galaxer i universum. I varje galax finns det några hundra miljarder stjärnor, med stor variation, kanske 200 triljarder stjärnor i hela universum. Det gör många sollika stjärnor med jordlika planeter i omlopp, men om det har funnits, finns eller kommer att finnas intelligent liv på någon annan planet är ytterst oklart. Den existentiella ångesten när man tänker på detta...
Brian Cox avslutade med hypotesen, som tydligen fysiker tycker är den mest logiska slutsatsen, att vårt universum bara är ett av ett oändligt antal, ett för varje möjlig förutsättning eller något. Fråga mig inte, för jag fattar inte detta. Varför är det mest logiska att vårt oändliga universum bara är en bubbla bland ett oändligt antal andra bubblor?

Det kändes extra passande med en rymdföreläsning just när Artemis II kretsar runt månen 50 år sen någon gjorde det sist.