Montacute House

 Idag (enligt datumet, jag skriver det här en vecka senare) var det dags att dra till Cornwall för att titta på trädgårdar. En gruppresa där någon annan planerat och det bara är att hänga med. 
Vi fick börja med att gå upp kvart i fem för att åka taxi till flygplatsen. Sen fick vi vänta en bra stund på Gatwick då det även var resenärer från Stockholm som skulle med. 

Vi laddade med mackor, frukt och dryck för att klara resan västerut. Första stoppet var en bensträckare på en bensinmack. 

 

Sen gjorde vi ett stopp på vägen i Montacute och tittade på Montacute House. Ovan ett hus i byn, byggt i, den för området, karaktäristiska gula kalkstenen, som även Montacute House är byggt av.

Här har vi Montacute House som det såg ut idag. Huset var färdigbyggt 1601 och vittnade om stor rikedom med alla sina fönster. Allt var väldigt torrt och alla gräsmattor vi såg på resan var så här torra och vissna. 

Bredvid syns huset från filmen Förnuft och känsla från 1995.

Det var hem åt Makarna Palmer där Elinor och Marianne stannar på väg hem från London och där Marianne blir dödssjuk efter en promenad i regnet. 

Här går Marianne ut på promenad.

Här ser man de mörka skyarna.

Här syns samma, breda gräsväg som i filmen, men mindre frodig. Förr var detta vägen till London, så denna färg kanske är mer realistisk.

 

Grindvakten fick bo i det här huset som, på den tiden, var höjden av lyx för en tjänare. Det fanns sängar, värme och ett rum som kunde användas som verkstad.

Här har vi Montacutes berömda, vindlande idegranshäckar och här står jag som ett bevis på att vi faktiskt var där.

 De har också andra formklippta idegranar, se bild ovan från filmen för att se dem i all sin prakt. De har nyligen klippt ner dem, för att de ska hålla formen. De ser döda ut, men om några år kommer de att vara gröna och fina igen. Nu matchar de ju gräsmattan, kan man säga...

Vi fick också gå in i huset, men även där blir det bättre om några år. Nu kunde man inte gå upp på övervåningen då de håller på att restaurera trapporna. De är byggda av samma sten som huset och efter 400 år håller de på att falla sönder och behöver förstärkas. 

 

I huset hänger en gobeläng som var en antikvitet redan när huset var nytt. Den är från mitten av 1400-talet och föreställer, som ni ser, en riddare. 

 

Semester i Skövde

Eller jag menar jobb, men ändå. Solen sken och jag tog en promenad i Boulognerskogen.

 Till och med Kanadagäss är söta som små. Strax efter detta foto fällde föräldrarna ut sina vingar och fräste åt mig, ganska hotfullt men de lät mig ändå passera.

I centrum hittade jag dessa söta grisar.

En dag i Stockholm

Nästa morgon var det mulet och duggregn. Efter en hotellfrukost vandrade jag längs vattnet bort till Djurgården och till Nordiska museet. 

 Där tittade jag på deras utställning Nordbor. 
Här är en svartkonst-bok med jaktmagi från 1600-talet.

 

Här har vi en "hund" i ett vargskydd från 1826. 

 Sen tog jag bussen längst ut på Djurgården till Thielska galleriet.

Thielska galleriet, då Villa Eolskulle, byggdes runt 1905 när Ernst Thiels konstsamling blev för stor för 9-rumsvåningen på Strandvägen.
Han ville ha ett hem dekorerat med tavlor på alla väggarna som skulle vara trivsamt. Det tycker jag att han fick. 
1924 var han tvungen att sälja på grund av ekonomiska problem. Svenska staten köpte både huset och konsten och öppnade ett konstmuseum. 

 Här är högra salen. Lägg märke till att man har undvikit skarpa hörn för att betraktarens blick lätt ska glida runt väggarna. 

Den här berömda målningen: Riddaren och jungfrun av Richard Bergh 1897, finns på galleriet. 

 Gissa vem som har målat den här?!

 Det fanns en hel del av Carl Larsson. Den här, Rouge et noir från 1906 tyckte jag var fin.

Målningen ovan var förstås av Edvard Munch. Förtvivlan från 1892.

Han har även målat muntrare tavlor. Här har vi Eken från 1906 och Åker i snö från 1907.

 Jag hittade två porträtt av Tage Thiel: Carl Larssons från 1915 och Gerda Wallanders från 1918.

 Blockhusuddens fyr

Sen lämnade jag Djurgårdens relativa lugn och åkte in till city. Där var det ungefär som värsta julruschen.  
Jag hade inget mer jag behövde titta på och inga direkta shoppingbehov, så jag bestämde mig för att gå till stationen lite tidigt och äta en bit i lugn och ro. Det blev en extra lång väntan då alla tåg var kraftigt försenade på grund av obehöriga på spåret. Mitt tåg var extra långt med 14 vagnar och för att skoja till det lite extra körde de också med ett spårbyte i sista stund. Det var många som behövde stressa iväg till den nya perrongen.

The Hairy Highland Coo Trail 2024

 Överallt i Perth fanns det kostatyer. De är en del av "Coo Trail". Skottarna har tydligen ett gammalt vikingaord för det här djuret. Korna finns att se 28/6-6/9. Sen ska de auktioneras ut och pengarna går till Children's Hospices och ja, det betyder samma sak som på svenska.

De här fanns på konstmuseet. Nedan har vi en glittrig.

Här har vi min favorit: Jordgubbskon.

Bakom kon nedan syns en regnbåge, som jag inte så förrän jag redigerade bilden.
Vi hade tur med vädret, som vanligt på den här resan, och hade en solig och fin dag. Vid ett par tillfällen kom det ett par regndroppar, men inte mer.

Konstmuseum i Danmark

 Efter Sofiero tog vi båten över till Danmark. Vi skulle till Louisiana. På vägen checkade vi in på vårt hotell som var valt utifrån pris. Det var ett motell i ett industriområde. Förvånansvärt fin miljö med tanke på den beskrivningen. Okej säng, bra frukostbuffé.

Sen åkte vi till Louisiana för en kväll på museet. Det är så fin miljö där:

Vi kollade in de tillfälliga utställningarna. Här är en tavla av Roni Horn som skulle kunna beskriva mig:

Vi åt middag i kvällssolen. Jag tog hummerravioli och krokett med grillad squash, men godast var ändå brödet med det vispade, brynta smöret.

Sen en bakelse till dessert.

 

Sen kollade vi in utställningen med konst från Louisianas samlingar:

Den randiga tavlan har jag sett förut.

 

Sista dagen i London

 Vad skulle vi göra idag? Shopping? Konstmuseum? Det visade sig att affärerna öppnar 12 på söndagar så då blev valet att åka till Tate Modern.

Där kunde man se den här enorma mosaiken och enormt mycket annat. Det var mycket att ta in och mycket som inte talade till mig, vilket var ganska tröttande.

Den här blå tavlan var ändå oväntat fin. Den är gjord av Yves Klein 1959: IKB 79.
IKB står för färgen som heter International Klein Blue. Siffran betyder att det var målning nummer 79 med denna färg.

Det blev också en ny bild i serien: Nelly ser ut som konst.

 Sen gick vi till Liverpool Street Station för att ta tåget till flygplatsen. Det var en regnig promenad på en halvtimme. Först gick det bra, men efter en stund gav skorna upp och fötterna blev blöta.

Här ser vi "Sharden" från Southwark Bridge. 

Eftersom allt ändå var så blött tog vi tåget en halvtimme tidigare än vad vi tänkt. Och lika bra var det, för då behövde vi inte känna oss stressade när vi stod 40 minuter i kö till säkerhetskontrollen på Stansted.

I sista stund, innan vi gick på flyget, köpte jag en påse chips eftersom jag var orolig för att jag skulle svälta ihjäl på den två timmar långa flygresan hem. Här är den, med gas som expanderat i flygkabinen.

Dag 3: Louisiana och Lund

 Vi tog färjan över till Helsingör för att åka till Louisiana Museum i Humlebaek. Vi kom lite tidigt och tog en promenad vid stranden och åt ett äpple på en bänk. En fördel med att komma tidigt var att vi fick en bra parkering. När vi senare åkte stod det bilar på alla möjliga ställen.
Här är en bild på Louisiana utifrån.

Vi kollade in Ragnar Kjartanssons utställning. Kritikerna verkar älska hans konst. Jag tyckte vissa verk var bra och andra inte, vilket är rimligt. Ett konstverk kan inte falla alla i smaken om dess avsikt inte är att vara rent dekorativ (och knappast ens då). Bäst tyckte jag om "The Visitors". Det är ett musikstycke som spelas av nio musiker i nio olika rum i ett hus i en tagning (med hörlurar så de hör de andra). Det hela visas på nio skärmar med högtalare över så att man hör olika saker beroende på var i rummet man står.
Jag gillade också denna:

Salt och peppar har blivit utbytt till Guilt & Fear. "These intense emotions have been shrunk down to dining-table format as the most basic and banal of everyday seasonings." Det är en reaktion på det rådande samhällsklimatet.

Ett annat verk var en 11 timmar lång videoinspelning som visades i rummet där den spelades in: "Hvad har vi dog gjort for att ha´det så godt." Nu såg vi inte hela filmen, men det tycktes vara den enda repliken som ibland upprepades av mannen i paret på filmen. Det hela utspelas tydligen i ett spänningsfält mellan nihilism och "hygge", fundera på den ett tag!

Vi åt lunch på Louisiana, för det är en del av upplevelsen. Maten är fin och god, men egentligen inte prisvärd. Särskilt inte när man kommer med sina svenska kronor. Nu får man betala 156 svenska kronor för att få 100 danska.

En annan aktuell utställning var Niko Pirosmani, Georgiens mest berömda konstnär (1862-1918) som började som skyltmålare och övergick till att måla naivistiska tavlor. Jag tyckte bäst om den här:

Jag tänkte att det var en varg i skenet från fullmånen, men det är en björn. 

Här är Svens favorit, en Kenyansk skulptur.

Jag har också gjort konst i form av en bildserie jag kallar "Gubbe tittar fram". Det är en bild från Norrviken och en från Louisiana.

Vi har också lagt till ett verk i bildserien "personer som ser ut som konst". Nedan ses också några av de tidigare verken.

På Louisiana kan man hitta konst överallt. Här är en gång runt huset: Self Passage av George Trakas.

Efter museibesöket åkte vi tillbaka till Sverige och till Lund. Där tog vi in på hotell Lundia. De marknadsför sig som ett affärshotell. Jag hade förväntat mig en ganska neutral hotellupplevelse, men det visade sig att detta hotell vinner resans pris som mysigaste och trivsammaste hotellrum. När vi gick genom korridoren till rummet kändes det som att vara på en färja (en lyxig då, med breda gångar). De känslan förstärktes när vi kom in i vårt stora hörnrum.

I badrummet fanns en bastu med fönster!

Till middag beställde vi en Kung Pao Chicken från Mui Gong som vi åt vid det runda bordet på hotellrummet. Det var precis lagom mycket mat för två. På menyn fanns också gris- och komage, tjocktarm och annat för den som vill prova på något lite mer ovanligt.