Konst på the Wallace Collection

 Sen åkte jag tillbaka till Victoria Station för att möta upp Nelly. Vi tog en buss till Walace Collection för att se på konst och avnjuta afternoon tea. Huset är från början byggt 1776 till någon Duke of Manchester och rejält tillbyggt från 1872 av Sir Richard Walace. Och stort var det. Nästan varje rum hade sin egen färg. Först gick vi in i ett rött rum.

Det fanns en byrå med extra allt: Klocka, kandelabrar, guld, emalj (?), målningar, jättemånga lådor. Från mitten av 1700-talet. Rokoko, antar jag?

 I en kaklad nisch hittade vi en änglastaty. 

Det fanns många målningar. Till exempel det här självporträttet av Rembrandt (1637). (De hade även fyra andra av Rembrandts oljemålningar.) 

Sen kom vi in i ett grönt rum. 

Och därefter ett ljusblått. En dröm för alla kerub-älskare.

Sen dök den här tavlan upp, väldigt välkänd, tycker jag, men Nelly kände inte till den. 
Det är Gungan av Jean-Honoré Fragonard från runt 1767. 

Den här flickan blev vi nästan lite rädda för. Det är the Strawberry Girl av Sir Joshua Reynolds(1773).
Man ser det knappt, men hon håller i en speciell fruktkorg man hade på den tiden. 

 

Slutligen ett tebord i mahogny, brons och porslin, men det var inte ett sådant vår afternoon tea serverades på.

Den årliga Londonresan

 Nu var det dags för, vad som råkat bli, Nellys och min årliga Londonresa. I år för sista gången, åtminstone på ett tag. Jag flög alldeles själv, eftersom Nelly flög från annan flygplats, och kom fram några timmar innan Nelly. Jag hade bokat utställnigen Schiaparelli: Fashion Becomes Art på Victoria & Albert Museum, så jag åkte dit. Märkligt nog tog jag mig hela vägen dit utan att gå ut: tåg från Gatwick till Victoria Station, direkt ner i tunnelbanan, från tunnelbanan en underjordisk gång som ledde direkt in på museet. Så första gången jag såg himlen var på museets innergård. Det är inget vatten i dammen på grund av bevattningsförbud i London.

Jag hade lite tid innan utställningen, så jag kollade först i shoppen och köpte några strumpor. Sen gick jag till modeavdelningen, där jag trodde att utställningen skulle vara, men där var den inte! Jag hittade pilar och försökte följa dem, men pilarna försvann... Jag såg en grupp, ledd av privata guider och frågade dem om de var på väg till utställningen. Det var de inte, men en av dem var så snäll och följde mig ganska lång väg tillbaka. Hon menade att skyltningen var väldigt dålig, så det var ju skönt att det inte bara var jag som var kass på att navigera. Sen, efter utställningen, gick jag lite vilse igen. Victoria & Albert är ett stort museum.

Elsa Schiaparelli var en italiensk modeskapare, född 1890. I sin ungdom läste hon filosofi på Roms universitet och 1911 skrev hon en diktsamling som på något sätt var skandalös och hon skickades till en klosterskola i Schweiz. 1925 började hon som modedesigner, såvitt jag förstår. Jag vet inte hur länge hon höll på, men hennes namn har levt vidare som ett modehus. Därför fanns det även senare alster på utställningen, som det här lunghalsbandet från 2021 eller däromkring.

 Den här verkar vara från 2024. De nedan tror jag också är moderna klänningar.

 

Här har vi en kappa från 1939. I en orolig tid tittade Elsa bakåt till stilar från 1800-talet och skapade en röd kappa med släp  som kunde fästas upp med en knapp och draperas likt ett plagg med turnyr.

Här ser vi en rosa sidenklänning från 1939 mönstrad med svalor. Elsa hade den på balen för Eiffeltornets 50-årsjubileum.

Bredvid en orange klänning i rayon, också den från 1939. Jag tycker att nätet av metalltråd är snyggt.

 

Vem vill inte ha en broderad väst med "knappar" som ser ut som rädisor, blomkål och morötter (1941)?
Tyvärr är det inte silkessammet utan cellulosa-acetat (någon sorts plast, alltså).

 Schiaparelli samarbetade med olika surrealistiska konstnärer, till exempel Salvador Dali som har målat hummern på den här sidenklänningen från 1937. 

Dali gillade humrar. Här är också hans Lobster Telephone från 1938.  

 Nedan syns Wallis Simpson i hummer-klänningen och på det sättet knyts den här klädutställningen ihop med den som kommer sen, om drottning Elizabeth II's klänningar. Wallis, en amerkansk (okej), frånskild (inte okej!) kvinna var orsaken till att Edward VIII abdikerade i slutet av 1936 och att Elizabeths pappa, George VI, kröntes till kung 1937, vilket gjorde henne till kronprinsessa. 

Bloggen blir bok!

 Äntligen! Nu blir bloggen bok. Här finns sommarens inlägg, och lite till, i ett fotoalbum.

Det finns även ett lite mer historiskt album, med material från en tid före den här bloggen (vilket betyder att det är mycket gammalt).

 Jag beställde fotoböcker från Crimson och måste säga att jag är mycket nöjd med resultatet.

Winchester och hemresa

 Vi fick sen åka buss i många timmar innan vi kom fram till vårt sista stopp: Winchester.
Motorvägen går förbi Stonehenge och där är det alltid köbildning eftersom folk saktar ner för att fotografera. Det är ett stort problem och det finns funderingar på att gräva ner vägen i en tunnel för att få trafiken att flyta på. När det ändå gick så långsamt tog jag ett kort.

 I Winchester gick vi förbi den berömda katedralen men stannade inte där.

I stället gick vi till en pub. Sven tog en öl.

Jag tog en cider och pommes frites.

Innan avfärd hann vi också med en promenad längs River Itchen. Den har otroligt klart vatten. Det är nåt med att den rinner genom kalksten.

På hotellet var det gemensam middag som avslutning. 
Frukost var 6.00 nästa dag. Min första tanke var att det var onödigt att gå upp så tidigt för frukost innan flygplatsen, men det var innan jag hade insett att jag ville tillbringa så kort tid som möjligt i den hårda sängen. Frukosten var god, så det var värt det.

Dartington Hall Gardens

 Idag var det dags att åka mot Gatwick för en sista hotellnatt innan flyget hem. 
På vägen stannade vi först vid Dartington Hall i Devon. De har en trädgård med många, gamla, fina träd. Många av byggnaderna är från 1400-talet. Där finns också ett hotell, så man kan bo där om man vill! 

Här har vi the Swamp Cypress, 150 år och den största av sin sort i Devon.

 

Sven beundrar the Lucombe Oak som är 300 år och en intressant hybrid mellan Turkisk ek och korkek.

Jag står vid en idégran, som jag tror är anonym eftersom den står bredvid the Old Yew Tree, som är 1500 år gammalt (se nedan).

Därborta skymtar svanfontänen, spännande!

På plats var den lite mindre imponerande än jag hoppats på.

Här sitter Sven och planerar hur vi ska gå tillbaka. Hans idé var att springa handlöst nerför grästerasserna som syns på bilden under. De är ganska höga och branta. Jag tog en annan väg...

The Eden Project

För 25 år sen stod de här växthusen klara, byggda i ett gammalt kaolinbrott (alltså porslinslera). Varje hexa-och pentagon är en luftkudde med plastväggar. 

Vi kom dit vid ettiden och kände att det passade bra att inleda med lunch. Det fanns några caféer och restauranger i byggnaden mellan de två "biomerna" (växthusen). Där var det stökigt och högljutt, så vi var glada när vi hittade till denna oas: en restaurang i medelhavsdomen. 

Vi valde ett bord i skuggan. Jag åt en pizza och Sven tog en ceasarsallad. 

Här ser man restaurangen på håll. Och bortanför, skogen utanför domen.

Efter lunchen promenerade vi först i medelhavsdomen.

Därefter var det dags för den stora utmaningen: världens största inomhusregnskog. Det var en varm dag och vi var svettiga redan innan, så det var ganska tufft, men vi tog det lugnt och utnyttjade de möjligheter till avkylning som fanns, exempelvis regn och vattenånga. 

Det fanns en del blommor, men den stora behållningen var nog alla fina bladväxter.

De hade även trädgårdar utomhus, men på våra 3 1/2 timmar hann vi inte med det.

 På kvällen blev det en sista middag och promenad i Plymouth innan det var dags att gå till hotellet och packa ihop inför morgondagen.

The Garden House

Om Heligans förlorade trädgårdar var resans besvikelse var detta resans positiva överraskning. Med sitt ganska anonyma namn och beskrivningen en mindre trädgård fanns det inga direkta förväntningar inför, särskilt denna varma sommar när så mycket vi sett varit torrt och visset. Det var lite torrt och överblommat även här, men det gjorde inget då trädgården i grunden var så fin med vindlande, smala stigar och många, olika bänkar.

Vår grupp fick komma en timme innan öppning för allmänheten, vilket gjorde att det var extra lugnt och skönt.

 

Lionel och Katharine Fortescue köpte huset, tidigare en prästgård, 1945 med avsikt att göra en trädgård. När de funderade på vad de skulle kalla stället föreslog Katharine "The Garden House". Lionel tyckte att det var något förmätet då det ännu inte fanns en trädgård, men Katharine menade att det skulle vara svårt att ändra namnet sen, så det blev the Garden House.

 Här har vi munkhätta. En rest från tiden då det här låg ett kloster?

Vi besökte caféet och jag tog en scones som var den största jag någonsin sett!

Tornet är en rest från prästgården som byggdes 1603.