The Eden Project

För 25 år sen stod de här växthusen klara, byggda i ett gammalt kaolinbrott (alltså porslinslera). Varje hexa-och pentagon är en luftkudde med plastväggar. 

Vi kom dit vid ettiden och kände att det passade bra att inleda med lunch. Det fanns några caféer och restauranger i byggnaden mellan de två "biomerna" (växthusen). Där var det stökigt och högljutt, så vi var glada när vi hittade till denna oas: en restaurang i medelhavsdomen. 

Vi valde ett bord i skuggan. Jag åt en pizza och Sven tog en ceasarsallad. 

Här ser man restaurangen på håll. Och bortanför, skogen utanför domen.

Efter lunchen promenerade vi först i medelhavsdomen.

Därefter var det dags för den stora utmaningen: världens största inomhusregnskog. Det var en varm dag och vi var svettiga redan innan, så det var ganska tufft, men vi tog det lugnt och utnyttjade de möjligheter till avkylning som fanns, exempelvis regn och vattenånga. 

Det fanns en del blommor, men den stora behållningen var nog alla fina bladväxter.

De hade även trädgårdar utomhus, men på våra 3 1/2 timmar hann vi inte med det.

 På kvällen blev det en sista middag och promenad i Plymouth innan det var dags att gå till hotellet och packa ihop inför morgondagen.

The Garden House

Om Heligans förlorade trädgårdar var resans besvikelse var detta resans positiva överraskning. Med sitt ganska anonyma namn och beskrivningen en mindre trädgård fanns det inga direkta förväntningar inför, särskilt denna varma sommar när så mycket vi sett varit torrt och visset. Det var lite torrt och överblommat även här, men det gjorde inget då trädgården i grunden var så fin med vindlande, smala stigar och många, olika bänkar.

Vår grupp fick komma en timme innan öppning för allmänheten, vilket gjorde att det var extra lugnt och skönt.

 

Lionel och Katharine Fortescue köpte huset, tidigare en prästgård, 1945 med avsikt att göra en trädgård. När de funderade på vad de skulle kalla stället föreslog Katharine "The Garden House". Lionel tyckte att det var något förmätet då det ännu inte fanns en trädgård, men Katharine menade att det skulle vara svårt att ändra namnet sen, så det blev the Garden House.

 Här har vi munkhätta. En rest från tiden då det här låg ett kloster?

Vi besökte caféet och jag tog en scones som var den största jag någonsin sett!

Tornet är en rest från prästgården som byggdes 1603. 

 

Trebah Garden

 På morgonen åkte vi till Trebah Garden, en trädgård som anlagts i en ravin och därför har extra fuktigt och varm klimat, lämpat för tropiska växter.

Det är tydligen ett väldigt gynnsamt läge för bambu, som där växer fortare än någon annanstans i Storbritannien: uppemot 10 meter per år. De har 50 olika arter och varianter. De måste skydda de nya bambuskotten mot ekorrar. 

Nej, det är inte jag som har blivit liten som en tesked, det här är jättegunnera.

De hade en hortensiadal där jag fotade lite blommor. Tydligen var det en svensk botanist, Peter Thunberg, som tog med sig hortensia från Japan till England i mitten på 1700-talet. 

 

 En vacker bro förhöjer trädgården.

 

Längst ner i trädgården kommer man ner till havet och en stenig strand.

Saltram House

På eftermiddagen begav vi oss till Saltram House, som i Förnuft och känsla var familjen Dashwoods hem som de fick lämna när fadern dog och hans äldste son från ett tidigare äktenskap ärvde. 

Här syns flygeln Marianne spelade på.

Här syns huset i bakgrunden och jag som lyckligen äter Cream Tea från the Chapel Café. Vi satt väldigt trevligt i skuggan under ett träd på deras uteservering.

 

Sen tog vi en promenad bakom kapellet och hittade en tropisk oas. 

Vi avslutade med en rundtur i huset som var väldigt tjusigt med sammet på väggarna och stuckatur på lister och tak.

I ett rum hade de den största matta jag sett, och den största mattan någonsin vävd av Axminster, här står jag ungefär på mitten. Den mäter 13.5 x 5.9 meter. Tidigare hade de en röd gångmatta mitt på. Nu har de låtit göra en kopia, så att man verkligen får se hur rummet såg ut. Det syns en liten bit av originalmattan till vänster. Originalet är från 1770-talet, kopian från 2023. När kopian skulle göras fick Axminster bygga om sitt väveri för att få plats med vävstolen. Nedan inspekteras mattan innan den plockas ner från vävstolen. 

Den här tapeten var fin, tycker jag. I väggen fanns en diskret dörr.

De var väldigt stolta över sitt kök. Vi, som precis sett ett ännu mer storslaget kök, var orättvist nog inte lika imponerade. De hade fina hålslevar.