Queen Elizabeth II: Her Life in Style, del 4 (tweed och plast, men ingen polyester)

Från 1967 och framåt använde drottningen genomskinliga plastparaplyer från Fulton's i så kallad "birdcage style".  Kanten var i olika färger för att matcha kläderna. Om det var riktigt regnigt kunde hon ta på sig en genomskinlig regnkappa. 

Allt var ju inte gala och drottningen klädde sig ofta i tweed. Här är en kavaj och kjol från 1952. Jag tyckte det var snyggt med de två olika rutmönstren.

Här är en klänning i siden och sidenchiffong med körsbärsblom som drottningen bar vid ett statsbesök i Japan 1975. Den rosa klänningen till höger är också i siden och är från 1986. Den vita klänningen bars vid drottningen historiska statsbesök på Irland 2011, en sidenklänning med fyrklöverapplikationer. 

Här har vi lite härliga 70-talsklänningar som, om de var någon annans, skulle ha varit i polyester. Men dessa är alla i siden och inget annat.

Den här jackan var rolig och lite oväntad. Det var en present till drottningen 1970 när hon var på besök i Kanada. Jackan är i mocka och klänningen är förstås i siden.

Nedan har vi lite typisk drottningstil. En rosa ensamble från 1976 och en ljusblå från 2002. Allt i siden, såklart

Och här har vi ytterligare ett plagg i serien: Vad man kunde tro var polyester men som är siden (1972).

.

Och till sist lite färgglada kappor. Sen är det klart, jag lovar! 

 Här är en cerise klänning och kappa från 1968. I siden, faktiskt.

Sen har vi en lila ullkappa från 2008, med ett av drottningens matchande paraplyer.

 Den gula kappan i Shantung-siden är från 1973.

Drottningen klädde sig ofta färgstarkt och i alla regnbågens färger för att synas bra, sägs det. Hon måste ju också ha gillat det, annars finns det väl andra sätt att synas. 

Queen Elizabeth II: Her Life in Style, del 3 (aftonklänningar och kröningsklänningen)

Ovan en opera-mantel i svart sammet från 1975, bredvid en sidenklänning med släp från 1961 och nedan en klänning från 1958 i siden och silkessammet.

Här är en pärlbroderad sidenklänning från 1956

Drottningen hade inte bara pärlbroderade klänningar i vitt. Här en, som jag vill kalla, aprikos från 1963.

Nedan en ljusgrön från 1957,

Ovan bilden som valts som presentationsbild för hela utställningen. Det är en ensemble som drottningen bar på prinsessan Margarets bröllop 1960.

Det fanns mycket hattar också. Det är nästan så man önskar att det var normalt att bära hatt på det sättet. Man kan verkligen sätta vad som helst på huvudet. Nedan några exempel.

Så har vi den finaste klänningen av dem alla! Kröningsklänningen från 1953. Naturligtvis designad av Norman Hartnell. Det var drottningens egen idé att broderierna inte bara skulle vara i guld och silver och att det förenade kungadömets blomsteremblen skulle infogas i broderiet: Tudorrosen, den skotska tisteln, den irländska treklövern och den walesiska purjolöken samt den australiensiska akasian, den nya zeeländska silverormbunken, det kanadensiska lönnlövet, den indiska lotusblomman, vete, bomull och jute från Pakistan och den sydafrikanska protean (en blomma jag inte hittade något svenskt namn på).

 Här har vi ett prov på akasia. Resten kan man se här. 

Nedan klänningen på utställningen och till sist drottningen på kröningsdagen. 

Queen Elizabeth II: Her Life in Style, del 2 (50-talsstil och brudklänning)

 Det där var ju inte hela utställningen. Det kommer mera!

 Här är ett par New Look-inspirerade kappor i bomullssammet från slutet av 40-talet.

 Det här känns väl 50-tal!?
En så kallad "poodle skirt" då pudlar var ett vanligt motiv. Nedan syns prinsessan på ett squaredans-party i Ottawa, Kanada, 1951. (Blusen är en kopia.)

20 november 1947 gifte sig Elizabeth med löjtnant Philip Mountbatten. Klänningen var designad av Norman Hartnell. Han fick veta bara 3 månader före vigseln att en av hans designer hade "vunnit". Klänningen är gjord av duchessesiden, en slöja av sidentyll och en massa pärlbroderier på allt. 350 sömmerskor och brodöser arbetade med klänningen i 3 månader. Alla, även lärlingarna, fick sätta minst ett stygn i klänningen för att alla skulle känna sig delaktiga. 
Det var fortfarande klädransonering och drottningen fick 200 extra klädkuponger för brudklänningen. Jag vet inte om klänningen i sig motsvarade 200 kuponger eller om det också innefattade brudnäbbar och sådant. Nedan syns klänningen på utställningen och nederst ett pärlbroderiprov.

 

Queen Elizabeth II: Her Life in Style (barnkläder)

 Före vår bokade tid på the Kings Gallery hade vi en liten stund och förströdde oss med att titta i souvenirshoppen. De hade de tjusigaste teserviserna till ganska tjusiga priser. Det kunde jag inte ta i handbagaget, så jag köpte en gurksandwich i plysch med nyckelring.

Sen var det dags att ta sig in på the Kings Gallery för utställningen som var anledningen till att vi alls var i London nu. Alltså, kanske hade vi åkt ändå, men det började med att jag läste en bok, "The Gown" som handlar om brodöserna hos Norman Hartnell som broderade drottningens brudklänning, en fiktiv historia, men klänningen är ju verklig. Jag blev då sugen på att se den, kollade upp om det var möjligt och hittade att Buckingham Palace skulle ha en utställning med drottningens klänningar med start i april i år och avslut i mitten på oktober. Då kände jag att det skulle vara lämpligt att åka till London någon gång i det tidsspannet! Nu såg jag att utställningen har blivit förlängd till april nästa år. Inte mer än rätt! Den var verkligen bra. Över förväntan, faktiskt.

 

Här står Nelly med en audio guide. Vi tänkte hoppa över den men blev tillbakaropade, så då tänkte vi att det var bäst. Det var det inte. Mestadels kände vi att det var lite ovidkommande prat som man klarade sig utan.

Det började med småbarnskläder. Var en liten prinsessa alltid klädd i vitt och spets? 

Nejdå, även vit kaninpäls. Här känner jag mig besläktad med drottningen, för jag hade också en kaninpäls! Här bredvid är jag i 2-årsåldern

Här är prinsessan 9 år och är brudnäbb. Det är hennes första klänning från Norman Hartnell, som senare gjorde många klänningar till henne genom året, bland annat brudklänningen och kröningsklänningen.

Men hör och häpna! Ofta hade prinsessorna vanliga bomulls-klänningar, då ofta i tyg från Liberty. Lägg märke till den praktiska fickan. 

På den tiden var Elizabeth bara en "vanlig", liten prinsessa, men 1937 kröntes hennes far till kung och hon blev kronprinsessa. 
 

 

 

 

 

Här ser man den tjusiga manteln och kronan hon bar. 

Frukost på Timmy Green

Vi gick upp för att hinna ta en buss till Westminster och en frukostrestaurang där vi hade ett bord bokat 9.15. 
Det är trevligt att variera sig från tunnelbanan och ta en buss, så man får se lite av London också. Medan vi väntade på maten beundrade jag de fina rosorna på bordet. 

Sen kom maten. Nelly tog Smashed avocado på charcoal sourdough. Brödet är alltså inte så bränt utan är svart i sig självt.

Jag tog smoked salmon royal, alltså pocherade ägg med hollandaisesås och rökt lax. Nedan en närbild på den orange äggulan.

Vi tog också blåbärspannkakor med vispad mascarpone. Det var inte riktigt fluffiga pannkakor, utan mer sockerkaka?

Hur som helst var det en god frukost på ett trevligt ställe! 

Afternoon tea på the Wallace Collection

Här sitter vi och har afternoon tea i restaurangen som var en inglasad del mellan några paviljonger eller så.

Vi fick bland annat brioche med ägg, majonnäs och tryffel och en klassisk snitt med gurka. Det söta var bland annat hallon-och kokosschoux, rökt banankub och morotskaka.

Hade vi satt betyg hade det blivit runt medel. Som förväntat, kan man säga. Det här var, relativt sett, lite billigare, på en museirestaurang som har allt möjligt. Men, trevligt var det!

Sen promenerade vi hotellet, samma som vanligt. De har bytt ägare och fått en del negativa recensioner. Det var fortfarande okej. Väldigt prisvärt för centrala London, rent och en acceptabelt mjuk säng, fungerande dusch och toa. Skillnaden mot sist är att nu hade de tagit bort städning under vistelsen helt (man kunde lägga till det för ₤ 25.) De hade också rationaliserat incheckningen så att man fick göra det själv vid en skärm, inte mig emot. Den enda disken som fanns hette "Executive check in", men fungerade också som toapappersutlämning, fick vi lära oss sen, eftersom toapappret tog slut efter ett tag och jag var tvungen att ödmjukast gå och be om mer.
Efter en kort vila på hotellet bar det av till Phoenix Theatre (6 minuter från hotellet) för att se "Stranger Things".

 Jag har ju sett den förut, men ärligt talat minns jag så lite att jag inte ens kan tala om om det var samma föreställning jag såg nu eller om de har ändrat något. Kanske var det för att vi denna gången satt på balkongen :-). 

Konst på the Wallace Collection

 Sen åkte jag tillbaka till Victoria Station för att möta upp Nelly. Vi tog en buss till Walace Collection för att se på konst och avnjuta afternoon tea. Huset är från början byggt 1776 till någon Duke of Manchester och rejält tillbyggt från 1872 av Sir Richard Walace. Och stort var det. Nästan varje rum hade sin egen färg. Först gick vi in i ett rött rum.

Det fanns en byrå med extra allt: Klocka, kandelabrar, guld, emalj (?), målningar, jättemånga lådor. Från mitten av 1700-talet. Rokoko, antar jag?

 I en kaklad nisch hittade vi en änglastaty. 

Det fanns många målningar. Till exempel det här självporträttet av Rembrandt (1637). (De hade även fyra andra av Rembrandts oljemålningar.) 

Sen kom vi in i ett grönt rum. 

Och därefter ett ljusblått. En dröm för alla kerub-älskare.

Sen dök den här tavlan upp, väldigt välkänd, tycker jag, men Nelly kände inte till den. 
Det är Gungan av Jean-Honoré Fragonard från runt 1767. 

Den här flickan blev vi nästan lite rädda för. Det är the Strawberry Girl av Sir Joshua Reynolds(1773).
Man ser det knappt, men hon håller i en speciell fruktkorg man hade på den tiden. 

 

Slutligen ett tebord i mahogny, brons och porslin, men det var inte ett sådant vår afternoon tea serverades på.