Sanningen bakom min nya klänning

By Hand Londons nya klänningsmönster släpptes för bara någon vecka sen och jag kände att den skulle jag göra. Den har synts på sociala medier. Den ser fin ut. Men är det hela sanningen?

Nej, det är inte hela sanningen! Jag gjorde den i ett billigt sidentyg inköpt i Nepal. Tyget är fint att se på. Fantastisk färg. Ena sidan riktigt glänser och den sidan är utåt runt halsen, i knytbanden och i fållarna på kjol och ärmar. Det är ganska lätt att sy i, bara man kommer ihåg att sicksacka alla kanter direkt när man klippt ut mönsterdelarna. Annars faller tyget bara isär. Och det är lite pappersliknande i kvalitén, lite grovt och stickigt! Jag kände till detta innan jag sydde klänningen och såg det lite som ett provexemplar. Den ser ju väldigt fin ut och är hur som helst nog inget man vill ha på sig på jobbet. Jag hade en förhoppning om att den skulle vara acceptabel att ha på sig och därför skulle kunna användas som finklänning någon gång. Men nej! Trots försök att kapsla in de värsta sömmarna kliar den för mycket. Kanske jag hade kunnat fodra hela klänningen, men då hade jag fått köpa tyg till det och jag tror faktiskt att den hade blivit för klumpig.
Kommande plan är att sy klänningen i ett viskostyg. Mycket mjukare och med mer fall, så att hela klänningen gör ett lite mjukare intryck.

Nej, kantband i sömmarna hjälpte inte.